En nattbuss far genom innersta´n. Klockan har passerat fyra. Det är en
ruggig, regntung och något kylig natt i juli, en natt mellan lördag och söndag.
Elementen är på, och värmen på bussen är nästan tung. Hon är den enda
passageraren... 

Bussen kör upp längs Odengatan. Att vara ute i Stockholm de få tysta
timmarna på vardagsnätterna, efter att krogfolket har åkt hem och innan
de första morgonmänniskorna gett sig iväg till sina jobb, är en märklig
upplevelse. Ticken från gatlyktorna låter bisarrt förstärkta när inga
andra storstadsljud hörs. Om bara några få timmar kommer Odengatan att
myllra av trafik, men när 94:an nu korsar Sveavägen är en gasande
taxibil allt som syns till. Bussen skulle lika gärna kunna köra på
fel sida av gatan.

Passageraren är klädd i en allt för tunn och skir klänning. Hon huttrar lätt, ochsveper den ljusa koftan tätare kring sin överkropp. Hennes ljusa, tjocka hår faller fram på hennes axlar då hon böjer huvudet framåt. Busschauffören slänger en blick i backspegeln. Om det är för att studera kvinnan, eller bara av ren reflex är svårt att avgöra. Hon tycks känna hans blick, och höjer hakan en aning. Två stora, klarblå ögon möter för en kort sekund chaufförens mörka. Hon ler... ettvitt och vänligt leende, sådana som hon så gärna delar ut. Han tycks knappt lägga märke till det, utan fäster blicken på den regnvåta mörka vägen.

94:an rullar över Västerbron. Hon sveper med blicken från Kungsholmen
till Slussen vidare till Södermalm. Några upplysta husfasader reflekteras i
Riddarfjärdens nattsvarta vattenHon skickar iväg en tanke till någon i natten. Fångar han upp den i sin
dröm? När alla sorters radio- och telefonsignaler går fram genom luften,
vad är det som säger att inte tankar kan göra det? Efter Västerbron
stiger hon av 94:an, och går till sin tillfälliga lägenhet, genom den tysta natten...