Gjorde affärer i Sundsvall och passade på att hälsa på mina vänner. Hade med mig en vovve samt var barnvakt åt en annan och hos dem finns det ännu en. Dessutom kom Lina med lilla Elvis. Behöver jag säga att det är en hund!

Kanske blev det för mycket hund, kanske spelar graviditeten henne ett spratt, vad vet jag. Tala om förbryllning när hon på sambon Björns kommentar
`Det är en svart hund här!'
mitt i natten börjar ryta åt Björns knä
´Gå ned! GÅ NED sa jag'
och sedan envist putta på det tills Björn lägger ned det plant i sängen. Då utbrister hon nöjt
´Sådär ja! Duktig!´

En mindre episod som vi skrattade gott åt dagen efter.


På vägen hem, med två hundar i bilen och en häst i släpet kände jag nostalgin över staden Sundsvall komma över mig. Känslan av saknad, känslan av svunna tider, känslan av goda vänner och känslan av härlig natur.

Just när jag via mobilsamtal från Gbg fått lära mig att det tar 1,5 mil att koka makaroner, ja... SJÄLVKLART händer det saker i mitt liv.
Mitt på motorvägen!
Fina hela vajerräcken!
Mycket trafik!
Hästtransporten börjar kasta sig från sida til sida. Jag lyckas med nöd och näppe få stopp på ekipaget vid sidan av motorvägen utan att jag, hundar, häst eller andra trafikanter råkar illa ut. Punktering på transporten! Jippie.

Vad gör man då?
När man har en häst som är hysterisk över trafiken som slickar förbi redan i transporten? När man har en transport som inte går att köra en meter till och när trafiken aldrig vill ta slut och när det inte finns någon hjälp inom de närmsta milen, typ 10?
Ja, kanske är någon snäll och stannar...? Det var min första tanke, men efter några fruktlösa försök måste jag försöka lugna hästen i transporten som redan sparkat sönder halva baklämmen.
Jag börjar leta efter en öppning i älgstaketet, men det var gediget byggt just här. Ingen chans att kunna släppa hästen på insidan alltså. Och jag kan inte använda domkraften på ett släp med en galen häst i.

Jag börjar känna mig smått nervös, men så blir jag lite arg och tänker att ´värre saker har du fixat´.
Jag drar så mycket handbromsar jag kan och lämnar iskallt ekipaget vid vägen och går på upptäcksfärd. Lite större grenar och en bräda blir bra. Självklart är det vänster sidas däck som exploderat, och att stå på den sidan med en massa trafik i ryggen är lagom kul.
Jo, jag mixtrar ihop en ramp av mina fynd (Expedition Robinson släng dig i väggen) och kör sedan resolut upp på rampen så att det trasiga däcket hänger i luften. Snabbt byter jag däck, slänger på ett av transportens vinterdäck och skyndar mig undan med ekipaget *pust*.


Däcket ordentligt fastskruvat på ett bättre ställe


De snälla vovvarna (inklusive 'den svarta')

Sedan blir det närmsta mack för att inhandla ett spännband som ska hålla baklämmen på plats. Har jag undvikit lösa hästar på motorvägen hittills ska jag se till att göra det resten av vägen hem också!


Den 'galna hästen', lös på det enda passande stället.
Hemma i hagen!


Så, för alla som undrar... jag lever än, och vad är väl ett trasigt däck i det långa loppet? ;o)