Och när jag har något att säga vill ingen lyssna.
Så känns det.

Men så är det inte givetvis säger den teoretiska delen av min hjärna.

Kan inte idag bli igår bara.
Kan inte dagarna gå bara.
Vill ur det här.
Låt det här bli dåtid.
Orkar inte...

Låt mig vara lite mer teroetisk istället för känslosam.
Imorgon tack...

Låt idag bli igår!