Han lyssnar inte när jag ber honom lyssna.
Han finns inte när jag ber honom finnas.
Han tar mig inte på allvar när jag ber honom ta mig på allvar.

Då höjer jag rösten för att han ska höra.
Då tar jag tar mer plats för att synas.
Då mår jag sämre för att han ska ta mig på allvar.

Men han lyssnar inte heller när jag skriker.
Han ser mig inte heller mer när jag tar mer plats.
Han tar mig kanske något lite mer på allvar när jag mår sämre än jag borde.

Inombords gråter min själ. Tårar som får lillan där inne att vifta omkring mer. Som för att säga ”mamma jag är här, jag hör dig, jag ser dig” Och jag lägger handen på magen, och känner henne. Känner hennes respons på mina outtalade känslor. Känner hennes rörelser i takt med min oroliga omättade själ. En själ som ropar efter förståelse, tillit och respekt.

Jag förstår dig lillan! Så långt jag bara kan ska jag för alltid försöka förstå, visa dig respekt och all den ömhet och kärlek man har för en dotter.

*-*-*-*-*-*-

Men han lyssnar inte heller när jag ödmjukt ber honom lyssna.
Han finns inte heller när jag ödmjukt ber honom finnas.
Han tar mig inte heller på allvar när jag ödmjukt ber honom ta mig på allvar.

I min förtvivlan ber jag om att få vara ensam. Som en sista utväg där jag kan läka mig själv. Samla mina tankar. Ge mig själv den förståelse och de lyssnande öron jag inte känner att jag har. Ge mig själv respekt.

Men han lyssnar inte när jag ber honom lyssna.
Han finns inte när jag ber honom finnas.
Han tar mig inte på allvar när jag ber honom ta mig på allvar.

Och så står jag där och får försvara mig inför honom, trots om att jag bett om ensamheten. Jag står där och kämpar med att hålla mig kvar på jorden. Kämpar med att dämpa ångesten. Kämpar med att få dig att stilla dig i magen eftersom du reagerar på din mors känslor. Kämpar med att hålla tårarna tillbaka. Kämpar med att fortsätta stå upprätt. Kämpar med balansen.
Och när tårarna väl kommer ser han dem inte.

Han ser inte mig.
Han ser inte dig.
Han ser inte tårarna.
I skeendet som är ser han bara sig själv. Och dig och mig som ett elakt ont.

Och jag får försvara mig. Och jag får försvara dig. Om igen. Gång på gång. Ta ansvar för situationen. Ta ansvar för hur det ska bli. Ta ansvar för konsekvenserna.

Men jag känner konsekvenserna väl.
När han inte lyssnar slutar jag tala.
När han inte finns vänder jag mig bort.
När han inte tar mig på allvar slutar jag se honom.

Och när han sedan vill lyssna är jag i mig själv. Ensam är stark.
Och när han sedan vill finnas är jag i mig själv. Ensam är stark.
Och när han sedan vill ta mig på allvar är jag i mig själv. Ensam är stark.

Mitt liv baseras inte på andras villkor.
Mitt liv baseras inte på andras vilja.
Mitt liv baseras inte på andras ögon. 

Mitt liv baseras på mina känslor, mina behov och på det sätt jag ser saker.

 ”Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv, när han tror att han kan hjälpa andra. För att undervisa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör, men först och främst förstå det han förstår. Om jag inte gör det, så hjälper det inte att jag kan och vet mer. Vill jag ändå visa hur mycket jag kan, så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre i stället för att hjälpa honom. All äkta undervisning börjar med ödmjukhet inför den jag vill lära och därför måste jag förstå, att detta med att undervisa inte är att vilja härska, utan att tjäna. Kan jag inte detta, så kan jag heller inte hjälpa någon”

Sören Kierkegaard.

Jag kunde inte sagt det bättre själv