Ja, jag säger då det...

Tidigare när jag varit gravid har kroppen liksom känts starkare, mindre påverkbar och hållt sig mer frisk. Nu är det helt tvärtom. Jag åker på allt och lite till- dessutom slår det till gånger tio!

Maginfluensan gjorde att jag låg däckad i 10 dagar. Kunde inte ens kommunicera under några dagar. Lagom när friskheten infann sig blev jag ynka lite snuvig och VIPS så kom astman som ett brev på posten. Har hostat luftrören ur mig i en månad nu och kämpat, framförallt på kvällarna, med att få luft. Sedan kom influensan, den man så fint ska vara vaccinerad mot. Upp emot 41 graders feber, frossa, yrsel, och så hostan och andningen på det.

DÅ sa bebben i magen att nu får det vara nog... Sammandragningar och mkt höga hjärttljud på bebben gjorde att vi snällt fick ligga inne på förlossningen och låta dem ta hand om oss.

Nu är min feber i schack, andningen blir ngt bättre för varje dag och mitt på dagen orkar jag vara igång lite nu.

Är i vecka 27 och min vikt ligger kvar på 62 kg= inskrivningsvikten. Mitt HB fortsätter att sjunka trots dubbla järntabletter. Håret ramlar av i stora tussar. Fogarna knakar och dagarna släpar sig framåt. Helt säker på att det är en pojke... Brukar de inte ta skönheten ur sin mor så säg?

Jag känner att jag har mindre hormoner i kroppen än med tex lilltjejen i magen MEN den psykiska hälsan är ändå i bott.

Utöver graviditeten så har flera tråkiga sjukdoms samt oväntade dödsbesked serverats den senaste månaden. Inom familjen samt bland våra nära och kära. Livet blir sällan vad man tänkt sig. Men det pågår ändå här och nu och hur gärna vi än vill trycka på pausknappen så går det inte.

Våren är dock här! Det kan aldrig undgå själen och lärkorna drillar vackert i skyn över fälten här hemma...