En dag...
...står du och jag här...
...när drömmen blir sann...
...när vägarna möts...
...förstår vi varann...
Sant...? Man kan ju hoppas. Börjar få ordning på praktiskheten. Men det går långsamt.
Lilla blinda mullvad, lev väl!
För att vara.
Eller tvärtom. Hur kan en människa så full av kraft, så full av liv, så full av styrka och envishet plötsligt vara så svag, stilla och inget alls?
Döden är inte svag, den är bara stor. Slutet är inte tomt, det är allt.
Framåt, inåt uppåt utåt...
Dagen som kyla
Att känna, det är en gåva...
Att klaga, det är att såra...
Att glömma, det är att benåda...
Att finnas, det är att våga...
Att lära, det är att låta...
Att hata, det är att gråta...
Att älska, det är en låga...
Att inse, det är att förlåta...
Så glöm att hata kylan. Klaga inte utan inse att den får dig att känna. Att den får dig att finnas och lära dig älska det som är.
Innan Vaktad Saknad Omtanke Fokus Hopp
♣♥♥♣
Innan Vaktad Saknad Omtanke Fokus Hopp
Varför envisas med att vilja ha mer?
För sanningens skull!
...ger jag mitt liv.
För sanningens skull...
...ger jag ditt liv.
För sanningens skull...
...tar jag mitt liv.
För sanningens skull...
...har jag mitt liv.
Motpoler
Helt plötsligt handlade inget längre om att leva. Allt hade vänts till att försöka överleva.
Såsmåningom blev hon trygg i sin mörka hårdhet. Med hjälp av den klarade hon av att hålla distansen, att överleva trots att hörnet blev mindre, att samla oanade krafter för att lyckas överlista och bli fri...
På riktigt kommer hon aldrig vara mjuk.
På riktigt kommer hon aldrig vara ljus.
På riktigt kommer hon aldrig vara
den mörka
den vakande
den sakande kommer alltid finnas kvar för att
den mjuka
den ljusa
den sinnliga
den kvinnliga ska kunna överleva
Utan det mörka är jag ingenting längre
Men jag vill vara ljus!
Och med våren kom den...
Den lyckliga vintern. Den vita lyckliga rena vintern. När våren började ta för stor plats smög den försiktigt och frågande in natt ett. Kände lite trevande på marken, men beslutade sig för att marken villa vara för mycket med våren ännu.
Återigen, natt två, kom vintern tillbaka och kände efter på marken, på de nedblåsta träden, på den våriga skyn. Men de ville fortfarande hellre vara med våren.
Natt tre, då tog vintern våren. Tog marken, tog träden, tog skyn och gräsets groende rötter. Tog katternas marsande ljud och hästarnas päls som blivit tunnare. Vintern hade fått nog, den tyckte det var dags att ta sig plats eftersom ingen lyssnade när den bad snällt.
Dags att ta sig plats för att få finnas!
Vårens sötma...
Det du inte kan se, det du inte kan höra och det du inte kan röra. finn det i dig och se med andra ögon, känn med andra fingrar och lyssna efter andra ljud.
Och igen...
Och igen så fann jag den. Lyckan som flyktigt fladdrar förbi framför näsan.
Och igen hann jag den. Lyckan som annars är lätt att missa.
Och igen såg jag den. Lyckan som annars är svår att se.
Och igen låg jag bredvid den. Lyckan som annars brukar smita.
Och igen tog jag den. Lyckan som annars är svår att få.
Och igen log jag åt den. Lyckan som annars är svår att glädjas åt.
Och igen så finns den
Och igen så minns den
Och igen så finns jag
Och igen så minns jag
Lyckan för en natt...
En sekund dåtid
Hittade tillbaka för en sekund
Till mitt gamla jag, mitt gamla liv, det som var för länge länge sedan... 
Det var en gång...
Det var en gång en flicka som just tagit studenten. Hon hade upplevt mycket i sitt liv men ännu inte den stora kärleken. För varje förhållande upptäckte hon att det alltid fanns någon att älska mer efter att det tog slut.
Liksom många andra flickor hade flickan visioner om framtiden. Drömmar och planer om hur livet skulle bli. Hon gav sig ut i livet på jakt efter nya utmaningar. Hon fann dem, tog tag i dem med en livsgnista som saknade gränser.
Liksom så många andras liv förändrades även flickans allteftersom nya utmaningar dök upp.
Idag är flickan glad och tar fortfarande tag i nya utmaningar. Men någon hon nyss pratade med påminde henne om dåtiden...
Flyinghighest på andra sidan jordklotet när man minst anar det. Tack!
