Så var det.

Min egen reflektion samt bilder.

Kommer snart.

Måste bara sova lite först... Helt slut.

Kram alla mina vänner... Snart är jag tillbaka till verkligheten

Tack min underbara coach och fotograf. Petra!
Tack min underbara groom. Jocke!
Tack underbara Cicci Qvarnström för boende, stallplats och trevliga pratstunder!

  
Koncentration
Uppladdning!

En liten tid iaf.

Åker till Flyinge. Följ det hela via webTV eller se resultaten på

http://www.equipe.nu/sv-SE/pages/competitions/222

Ses igen i början av nästa vecka!!!

KRAM

...på Långemossen.

Läs HÄR

Jag låg som vanligt och småpratade om ditt och datt med min nästan sovande sambo igår kväll.
Fick för mig att ta en mun cola ur flaskan bredvid sängen, missar på något sätt munnen varpå sambon hoppar upp och bestört undrar vad jag gör!

Jag fnissar och försöker undvika att väcka resten av människorna i huset och förklarar i en kvävd fnissning att jag försöker dricka.

"Du försöker vad?" Frågar han med stora ögon och tittar på halvlitern cola i sängen klockan 00:30 på natten.

"Dricka!"  Fnissar jag smått...
"Vem ska nu sova på den blöta fläcken?" Tillägger jag...

Han drar en suck, en sådan där "jag älskar dig ändå suck" och tillägger sedan;
 "Ge mig en handduk så lägger jag mig på den sidan. Du kommer ju inte kunna sova där och lär behöva sömnen bättre än mig..."

---

Jag sov på hans sida... I armarna på honom. Tajtare än vanligt...

Söndag ca 16:00 Samtal mellan mig och barnen på 5, 6, och 7 år.

Jag: "Nej men, vilket följe! Vad gör ni för något tro?"

L 6 år: "Vi är på spökjakt ser du väl!"

A 5 år: "Ja det ser du väl?"

E 7 år: "Ja vi ska jaga dem med vårt spökskepp..."

Jag: "Okej... men jag trodde inte spöken fanns?"

A 5 år: "Nej för vi fångar dom ju"

L 6 år: "Exaktemento!!!"

Jag: "Så klart. Vad dumt jag tänkte nu."

A 5 år med ett ärligt skratt: "Jaa Åsa, verkligen!"

E 7 år: "Vi är dom bästa spökjägarna i världen"

L 6 år: "Ja för vi har det snabbaste osynliga spökskeppet"

Jag: "Ja det ser jag, vad häftigt."

L 6 år: "Nej du ser inte alls såklart för det är ju OSYNLIGT förstås"

A 5 år: "Nej för vi fångar dom ju"

L 6 år: "Exaktemento!!!"

A 5 år: "Precis! Exa... Ex... Exaktamanteto!"


Spökjakt! Ordning och reda på sakerna. Lägg noga märke till
skattkistan full med guldmynt till höger i bild framför A 5 års fötter.

Tio minuter senare

Jag: "Hur går det? Har ni fångat många spöken?"

L 6 år med en lite dumförklarande ton: "Vi leeeker inte det längre förstår du väl. Vi är brandmän nu! Det ser du väl?"

Jag: "Så klart. det ser jag ju tydligt. vad tokig jag är."

A 5 år med ett ännu ärligare skratt: "Jaa Åsa, verkligen!"

E 7 år: "Vi är dom bästa brandmännen i världen"

L 6 år: "Akta dig nu, för nu ska vi släcka branden. SKYNDA ER! LARMET GÅR!"

Alla barn rusar förbi mig och mot den stora stora branden i granen

Alla barn: JAAAA...

Kl 21:10 Samtal mellan mig och en mycket trevlig man från Swebus.

Swebusman: "Hej det är från swebuss express, du har åkt med oss idag och vi har din väska här. Någon har tagit fel..."

Jag: "Öhhh... Jag? Åkt? När? Idag? Öhhh..."

Swebusman: "Ja, ditt nummer står på väskan"

Jag: "På väskan? Hur ser den ut då?"

Swebusman: "Orange med lite guld på"

Jag: "Öhhhh...... Öhhh.... jag har aldrig ägt en sån väska."

Swebusman: "Men ditt nummer står på. Är inte det här ditt nummer XXXX-XXXXX"

Jag: "XXXX-XXXXX? Jo det stämmer..."

Swebusman: "Vi kan skicka väskan."

Jag: "Jaha, varför då?"

Swebusman: "Ja det är ju din"

Jag: "Nej... "

Swebusman: "Ok, vi återkommer"

Jag: "Jaha... Ok, tack så mkt för hjälpen då."

Swebusman: "Ja tack så mkt själv, ha en trevlig kväll"

Hon trodde hon skulle komma långt med sin ljusa mjukhet, men ack så fel hon hade. Hon tvingades in i ett hörn och fick bli hård och mörk för att med all kraft hon kunde uppbära slå sig fri från sin instängda position.
Helt plötsligt handlade inget längre om att leva. Allt hade vänts till att försöka överleva.
Såsmåningom blev hon trygg i sin mörka hårdhet. Med hjälp av den klarade hon av att hålla distansen, att överleva trots att hörnet blev mindre, att samla oanade krafter för att lyckas överlista och bli fri...

På riktigt kommer hon aldrig vara fri.
  På riktigt kommer hon aldrig vara mjuk.
    På riktigt kommer hon aldrig vara ljus.
      På riktigt kommer hon aldrig vara

 

 

Utan det mörka är hon ingenting längre
Utan det mörka är jag ingenting längre

För mig, för dig, för dina ord.
Fina lyssna HÄR

För trött för att leta upp rätt ord och formuleringar, men ändå så rent, klart och helt ärligt.
Behövs det mer undrar jag?
Nej, inte i min värld.

Inte i min värld!


Men snälla lilla värld. Om du så var lila så skulle jag inte döma dig.
Så varför döma mig om jag råkar falla utanför normerna?

Vad gör det om vi så sopsorterar så att hela jordklotet är rent när vi inte sorterar bland vårt kognitiva sätt att sortera världen i?

Men jag vet, praktiska saker är lättare att se, lättare att ta tag i, lättare att rätta till.
Man ser tydligt en konservburk utanför den fina sopsorteringsstationen.
Ja, man ser tydligt en konservburk...

Äntligen har de efterlängtade startlistorna kommit upp inför min start i Flyinge.

Vilka namn! Jag blev ju inte mindre nervös över att se dessa proffsryttares namn i samma klass som mitt.

Och det är klart, att jag vet ju att de är bra mkt duktigare och antagligen har matchat de hästar de rider mkt bättre, så jag har inte ens räknat med att gå vidare till slutfinalen på söndag, men bara den erfarenheten att få rida bland dom. Jösses!

Startlistorna fredag ser du HÄR

Vecka 44

En början.

Trodde det skulle kännas jobbigt, men det var på något sätt som om en sten föll.
Nu kan vi alla lämna det i händerna på de som kan sådant där.

Vi slipper bråka om det mer.

Nu är det ju bara att våga tro på att det blir av också.

Hur går det med den egentligen?

Snart är den här. Nästa vecka bär det av ned till Flyinge och finalen...

Jösses. Nu börjar jag bli nervös på riktigt.

Min favorittränare lovade mig idag att jag skulle få rida för honom nu idag när han hade vägarna förbi. Han är guld värd! Ska strax packa och åka iväg...

Och ännu bättre. Min favoritcoach och trygghet i dressyrsammanhang ska med till Flyinge! Det är bara för bra för att vara sant...

TACK PETRA

Jag tänker ofta på andra. Antagligen upplever jag att jag får ut något av det själv. Så jag gör så. Tänker ofta på andra.

Men det finns vissa saker där jag blir egoistisk. Bland annat när det handlar om döden, och de starka känslor man har för en människa.

Man ska inte ta diskussioner med ex. Jag förespråkar det stort här hemma. För det slutar bara med att man blir besviken. Dock finns det vissa diskussioner som inte går att undvika. Och jag visste att den här skulle komma.

Men nu har jag torkat mina tårar. Nu bygger jag åter upp styrkan. Nu är jag lycklig över det mitt liv har idag och inte olycklig över det som inte finns hos mitt ex.

Bara vi kan lösa detta nu så finns det inget målobjekt för diskussioner.

Döden. Det är en egoistisk tanke att vilja möta någon i livet innan döden.
Döden är inte obehaglig.
Det är bara det att jag vill ha minnen av någon jag älskar.

Nu är jag egoistisk, och jag kan tyvärr inte släppa på det hur mkt diskussioner det än blir.

För ångrar jag mig sedan är det för sent.

Jag har ångrat mig en gång för mkt i mitt liv.

Hör ni det? En gång för mkt.
Och jag gör inte om det, vad han än säger.

Nu handlar det om MIG och MITT LIV.

En gång för mycket...
Hör du det?

Idag var jag hos hudläkaren...

Att det ska vara så svårt att ta tag i?
"det vore bra om du kom en gång i halvåret så vi får hålla koll på dig"
Jo visst, det är klart man tar hand om sig och låter sjukvården hålla koll... NOT
Dumma envisa lilla jag
När jag bodde i Sundsvall åkte jag hit ned enbart för att träffa läkaren var tredje månad, sedan en gång i halvåret...

Nu när jag bott här i tre år så har jag liksom inte fått tummen ur. Är det för att man inte vill ha svaren? Går jag inte dit så får jag inga svar. Då kan jag gömma mig i min lilla låda och tro att allt är som det ska.

Jag var där senast 2004, men i somras tog jag tag i saken och ringde och bokade en tid. Är ju lite väntetid, så först idag var jag där.

Så välkänd miljö. Samma sköterska, samma känsla, samma doft. När jag stod där i det lilla rummet och tog av mig kläderna flög en känsla av deja vu genom mig. Men det var ingen sådan, det var bara vanan av att stå där inne och ha samma dofter i näsan. Samma människor runt sig. Samma nervositet inför läkarens skickliga hand och skalpell. Allt var som vanligt.

På något sätt invaggas jag i en trygghet av att inget har ändrat sig.
Men jag mindes också hur mitt liv i övrigt såg ut sist jag stod där och sist jag tog läkaren i hand innan jag gick.

Nu när jag lämnade mottagningen hade jag en helt annan känsla.
Mina tankar var någon helt annanstans.
Jag har hittat hem!

Jag har fortfarande ont i magen.

Jag har fått ont i halsen.

Jag har huvudvärk.

Jag fryser.

Men ikväll är det fest med mina vänner!

Och morgonen var underbar. Vad skulle den annars kunna bli efter en kväll som gårdagens. Jag rider fortfarande på känslorna från igår. Och då kan ingen förkylning få mig att känna annorlunda.

Jag ska gå ut och ta en bild på vår gårdsplan nu. Där huserar FEM transporter. Varför? Ja ni...

Här får ni bildserie över vad jag lyckades med i torsdags.
*dubbelsuck*

   

Grannarna blev av med sitt hus. De fick sålt det till ett bra pris. Allt frid och fröjd...
Men när det sedan inte blev som de tänkt sig hade de plötsligt ingenstans att ta vägen.
Var hittar man boende åt sig själva, sina barn på fem år och åtta månader samt två hundar en katt och två hästar?

Jo på LÅNGEMOSSEN så klart!

Välkomna mamma, pappa barn och djur!
Kram på er...

 

Helgen som gick... då åkte vi till Hajstorp och J skodde Bruno med handsmidda skor på skördefesten.
Jag åkte direkt efter att ha jobbat natt, men det gick faktiskt ganska bra ändå. Var inte alltför trött.

Och gissa vem som körde om för fullt i traktorracet?
Dock fick vi ta några turer till så att han fick köra den RIKTIGA traktorn. (John deere)

Jag läser ju till socialpsykolog.
Vi har just nu haft en del föreläsningar om människor och relationer.

Man inleder en relation med en människa av den anledningen att man får ut något av den. Motparten inleder relationen med dig för att den i sin tur får ut någonting av den. När en eller båda känner att relationen inte längre ger något upplöses den.

Människan är en egoistisk varelse som aldrig gör något utan att själv få ut något av det i slutändan.

Sug på den ni!