Det är nu som livet är mitt 
Jag har fått en stund här på jorden 
Och min längtan har fört mig hit 
Det jag saknat och det jag fått 

Det är ändå vägen jag valt 
Min förtröstan långt bortom orden 
Som har visat en liten bit 
Av den himmel jag aldrig nått 

Jag vill känna att jag lever 
All den tid jag har 
Ska jag leva som jag vill 
Jag vill känna att jag lever 
Veta att jag räcker till 

Jag har aldrig glömt vem jag var 
Jag har bara låtit det sova 
Kanske hade jag inget val 
Bara viljan att finnas kvar 

Jag vill leva lycklig för att jag är jag 
Kunna vara stark och fri 
Se hur natten går mot dag 
Jag är här och mitt liv är bara mitt 
Och den himmel jag trodde fanns 
Ska jag hitta där nånstans 

Jag vill känna att jag levt mitt liv 

Bloggtorka...

Jag är trött, så trött
Men jag vill, hemskt mycket
fast det går bara ta en sak i taget...

Jag är lycklig
Trött
Glad
Seg
Förväntansfull
Sjuk

Måste det inte finnas lika mycket i båda vågskålarna för att man ska uppskatta det fina i livet?

Jag tror det. Så varför gnäller man då ständigt om allt jobbigt i livet när det är det som skapar guldkanten?

...om detta ska avhjälpa mina problem med att inte kunna blogga när jag vill, inte kunna läsa och skicka mail när jag vill. *suck* Värt ett försök iaf.

Varför ska det vara sådant krångel med att få in vissa hästars stam i Sverige? Hon har ju kanonstam, men tydligen är hon registrerad i fel organistation i Wales, eller pappan var inte godkänd i den organisationen eller bla bla, vilket innebär att  hon inte ens kan få sin mor och far inskrivna i passet här i Sverige!

Dåligt!

Att hon är resultatet av "a stud policy that started five years ago where only proven performance mares were put to their stallion *Wilful* to produce potential top class show and event ponies" (citat ur engelsk tidningsartikel, som ni förstår har min lilla häst varit vida omskriven) bryr sig ingen i Sverige om. Men vilt främmande ponnyer har minsann varit godkända att använda i ridponnyaveln.

Suck suck dubbelsuck.

Nu är ju deras register stängt för sådana ponnyer också, men tänk, tänk om de hade sett de avkommor hon lämnar. Då kanske de hade mumlat lite.

Vilken känsla som kom över mig i att skriva i en öppen blogg igen. Härligt! Lycka. Det är vad känlsan kallas. Är lycklig av att få dela med mig till er.

Den tid då min blogg åter låstes upp för allmänheten

Ingen har fortfarande något lösen. Har glömt det själv... Så jag kan inte se på min egen blogg utifrån. Hmmmrrff...

Yea yea yea... Big deal.

Varför mår jag bra av att se och läsa min egen blogg utifrån?

Shit va egocentriskt.
men för mig bara ett sätt att se mig själv ur en annan synvinkel...

utifrån!

Utifrån och in
Inifrån och ut
Och någonstans där
Fann jag
Livets minne

En oro i magen, en känsla... Kommer från? Ingen aning...

Men den gnager.

Men har nog betsämt mig för att öppna den snart... Kanske...

Känns skönt här bakom, långt bort, dit där jag flytt...

Men snart måste jag våga titta ut igen

har fått frågan idag. svårt att förklara. Någon känner sig säkert utanför och tror att någon har lösenordet. Men så är det inte. Ingen har det...

Mobben är otäckt stor och otäckt stark. Det jag förundras över är att samma misstag återigen kan göras. Man tror på en journalists ord och förkastar en annans. Plötsligt kan det vända och mobbens utsugande informationssökande och uthängande riktar sig plötsligt mot någon annan.

Historien är komplex, eftersom Marklund skrivit om saker som kan vara svåra att bekräfta eller dementera genom boken Gömdas historia. Den bygger ju som sagt var på hemligheter.

Historien blir ännu mer komplex eftersom en sådan berättelse blir lätt att ifrågasätta. Var ligger journalistens ansvar? Gentemot källan? Gentemot mobben? Gentemot övrig media?

Ytterligare komplext blir det då det är lätt att gömma sig bakom att det är just hemligheter boken handlar om. Som journalister har vi alla ansvar. Tyvärr så går ansvaret alltid till journalisten ifråga själv som individ, och ord kan plötsligt stå mot ord då sådana här situationer uppstår.

Kanske vill man inte alltid bestrida sanningen, men det behöver för den sakens skull inte betyda att sanningen är så osann som andra tror. På journalistutbildningen hade vi en lärare som sa att han hellre skulle sitta i fängelse än att med hävd till offentlighetsprincipen ge ut någon av våra högst personliga och mycket privata skrifter han under några tillfällen fick från oss blivande journalister. Är det alltid värt att agera utifrån vad samhället har bestämt är rätt? Jag kan inte svara. Vill jag ha ut handlingen skulle jag kanske tycka han gjorde fel. Var det min handling han undanhöll någon skulle jag antagligen högakta honom för det.
Gränsen mellan hjälte och bov är hårfin.

Vissa saker i boken är kanske sanna, andra osanna?
Allt kanske är påhittat, eller en helt rak sanning.
Hur mycket är uppgifter förvridna för att passa storyn?
Hur mycket är uppgifterna förvridna för att passa verkligheten?
Hur kan en historia låta utifrån en bitter kvinnas perspektiv?
Hur mycket vrider en sargad och misshandlad kvinna på sanningen då hon berättar den? 
Hur mycket vet egentligen de som står bredvid om det liv som levds bakom stängda dörrar?
Hur ska någon utifrån det kunna bevisa att historien är osann och att det var ett trick i att fånga uppmärksamhet?
Vilka visste om sanningen då som är den rätta nu?
Visste någon då?
Vet någon nu?

Jag själv aktar mig för att lägga en personlig värdering runt allt detta. Jag vill inte följa mobben och sedan skrattande stå och säga "vad var det jag sa", eller följa mobben för att plötsligt se den tvärvända och hastigt följa den för att återigen kunna säga "vad var det jag sa". Nej, jag står hellre tyst och avvaktande i väntan på ytterligare information. Och inte ens då tror jag mig kunna ta ställning i frågan.

Men saken är intressant att följa. Dock håller jag mig utanför debatten, och ni får gärna kalla mig feg och konflikträdd eller whatever. Jag finner inte att tillräckligt mycket information finns, och kommer antagligen aldrig finnas i det vi ser.

Det som istället bör ses är medias sätt att hantera det hela.
Det som istället bör ses är den nya makt som uppstått i och med bloggvärlden.
Det som istället bör ses är människors sätt att reagera och agera.

Det här är världen. Det är så här den ser ut.
Välkommen!

Kultur, konst, smak

Sitter med hemtentamen och fick en puff från min kära klassmate Eddie om hur Bourdieu definierar individens smak.

---

"Smak är i Bourdieus tolkning framför allt en avsmak för andra människors smak."

Alltså är det så här? Tänk om han har rätt? Är människan sådan?
Jag säger som Eddie, jag måste nog sova på saken innan jag slätar ut mina rynkor i pannan kring detta.

---

Järvinen, margaretha  (2007) I: H. Andersen & L. B. Kaspersen (red:er), Klassisk och modern samhällsteori (sid. 263-278). Pozkal: Studentlitteratur