Mammahjärtat fullkomligt smälte och en liten tår kom i ögonvrån när lillebror plötsligt började ge svar på tal. Små mjuka toner i form av "Ahhh" och "Gaaa" och "Kkkk" kom tillsammans med små leenden ur den lilla näpna munnen idag. Mamma älskar!!!

Igår den 23 juli föddes 12 nya små familjemedlemmar. Stolt moder är Rassla!! Stolt fader är Alfred "Vaffen".

Välkomna sötosar!!!

 
Valparnas stolte far "Vaffen"                    Och de 12 små nyfödda i egen hög person

 

 

 

 

 

En vacker och solig dag tillsammans med mamma, storasyster, pappa och mormor hade lillkillen sitt första strandhäng. Gillades skarpt!!!


Strandmys i skuggan, tre veckor gammal

 

Det allra första leendet är alltid något speciellt. Det skapar stora vågor av känslor i mammahjärtat.
Här ler vår lillkille för första gången...

 

Att ha två barn är något helt annat än att ha ett. Alla har pratat om den speciella känslan, om tankarna över kärleken till ytterligare ett barn, om känslan av oförmåga att räcka till för båda, om delad kärlek som plötsligt blir dubbel kärlek. Och återigen kan jag bara instämma, hålla med, nicka...

 

Skrönorna är sanna, och jag flyter med på vågen, andas in mina kloka röster och stänger ute de anklagande tonerna, jag fyller mitt hjärta med stolthet.

 

Och så plötsligt händer det. En ynka sekund, ett litet enstaka ögonblick...

 

Där och då- här och nu skapas så mycket känslor så de räcker för ett helt år. Här är ett sådand sekundögonblick fångat på bild... Ni behöver antagligen bara se på bilden för att förstå vad jag menar.

 

 

Ja, att få barn på sommaren är både på gott och ont märker jag. Dock har ju vädret varit si sådär, men ändå relativt ok tycker jag. I alla fall för oss som går hemma båda två och ägnar oss åt familjegöromål. Vi kan ju planera efter det väder som är.

 

Vi har hägnat in altanen färdigt nu. Det är bara grinden som ska fästas och så håller vi på och slipar alltsammans för att sedan olja in det. Nästa år blir det eventuellt nya trädgårdsmöbler, men det känns inte aktuellt detta år.

 

Vi har mest jobb med att aktivera lilltjejen som nu är stor och lätt blir rastlös. Med den vilja hon har i sig också så får man räkna med ett antal utbrott dagarna igenom. Men nu börjar vi komma in i lunken med det också, likaså lilltjejen som ju får vänja sig vid att vara storasyster.

 

 

 

Ideér saknas då inte hos lilltjejen och hennes lekkamrat Stina. Vi hann bara vända ryggen till, och vips... Ja, givetvis hör bad sommaren till. Men det var egentligen ganska kallt, och definitivt inte så rent. Men, men... De fick avsluta med bad i stora bubbelbadet inne sedan istället.

 

 

 

Lillkillen har varit lite geggig i ögonen, framförallt det ena, men det brukar de ju vara i början eftersom de inte har några tårkanaler som fungerar som nyfödda. Dock tyckte jag att det blev lite väl mycket, och när jag ringde 1177 på lördagkvällen efter att jag sett att det blev ännu sämre fick jag beskedet att vi borde in till ögonjouren omgående.

 

 

Oj, tänkte jag, men tydligen är det ganska allvarligt när de vid förlossning smittats och får infektioner i ögonen, speciellt då de inte kan skölja ögonen med sina egna tårkanaler. Fast att det var extremt bråttom visade sig dock vara pga att jourläkaren var på väg hem. De ville helst inte att vi skulle vänta till dagen efter. De mumlade något om hornhinna och näthinna. Fick inte riktigt helt klart för mig vad som var så farligt, men tror det kunde bli nån slags avlossning av något slag om man inte behandlade omgående.

 

Så storasyster som låg och vägrade sova i sängen fick till sin förtjuselse snabbt hoppa upp och följa med till farbror doktorn. Och lillebror fick penicillin. Återbesöket idag var positivt och allt har gått åt rätt håll. Dock väntar vi fortfarande på odlingssvaren som skickades till lab.

 

Läkarna var otroligt bra, vi fick vård snabbt och lätt MEN att komma in med ett gossebarn utan vare sig namn eller personnummer ställde till en del problem :os. I över en timme under lördag kväll fick Jourläkaren ringa runt och försöka få klarhet i hur hon skulle gå tillväga för att kunna skriva recept samt skicka prover till lab. Antagligen inget vanligt problem kan jag tro...

 

Lillebror skötte sig exemplariskt. Storasyster likaså (så länge hon fick som hon ville och åka sparkcykel i sjukhuskorridorerna med pappa).

 

 

Ja ikväll är det dags för hemfärd. Åker hem på prov, har blivit rådd att sluta amma, men vill verkligen försöka, trots värken och smärtgenombrotten. Vi har hittat en balans som är dräglig och där jag slipper de värsta smärtgenombrotten, de där som bara morfinet rår på, och jag försöker gärna stå ut lite grann med värken så jag kan amma så länge jag orkar i alla fall.

 

Hade det varit så att jag fungerat bättre fysiskt som mamma, kunde lyfta, ut och gå, byta blöjor och bära så hade det ju inte varit ett svårt val. Allt det där är nog i slutändan ändå mer värt än att kunna amma. Men tyvärr har ju än så länge inga piller hjälpt mot smärtan på det sättet, utan jag har ju haft begränsningar i flera år. Så att sluta amma och förlora den närheten utan att vinna något i umgänget med mina två barn känns just nu inte aktuellt.

 

Kanske längre fram, men nu tar vi en dag i taget.

 

Dags att förbereda hemfärd med lilla gossen. :o)

 

 

...har passerat, och lillkillen har redan gått upp i vikt och inte tappat något alls sedan födelsen. Äter bra, amningen fungerar, tar även napp. Dock är vi kvar på BB till dess en lämplig sammansättning av smärtstillande som går ihop med amningen går att pussla ihop. Min kropp mår sådär, och mycket riktigt blev den reumatikerliknande värken i kroppen värre denna gång än när storasyster föddes.

 

 

 

Efter dryga nio månaders väntan kom du till oss, klockan 01:05 en regnig måndagsmorgon i vecka 42+1. Välkommen älskade son och lillebror!

3485 gram och 52 cm lång.