Våra Barn- Vår Framtid
Våra barn- Vår framtid
Ja så är det, och det anser jag att vi ska tänka på.
Våra barn är inte en ägodel som vi bestämmer över eller som vi kan välja att uppfostra enligt de normer och principer vi personligen anser rätt.
Nej ett barn är en del av vår värld och ska växa upp som den delen också. Fritt, stort, hoppfullt och välkommet!
Vad menar jag då egentligen? Att alla föräldrar uppfostrar sina barn fel? Nej, alla föräldrar är de bästa föräldrarna för sina barn (jo-visst finns det de som behöver mer eller mindre stöd i föräldraskapet, men de är fortfarande sina barns bästa föräldrar)
Men vart vill jag komma? Vad menar jag?
Ett exempel...
______________________
Vår lilltjej har kommit in i en period då hon nu ännu mer än tidigare blivit medveten om sin egen person, sina egna känslor och sin förmåga att bestämma över sig själv. Detta visar sig ofta och dagarna i ända men har vuxit till ett jätteproblem framförallt vid läggning som oftast mannen i huset sköter här hemma.
Hon säger nej, vägrar blöja, pyjamas, tandborstning, springer och gömmer sig och det slutar i 99% av fallen med att hon får på sig allt under ett hysteriskt utbrott där hon viftar, sliter av sig sakerna och upprepar "nej, nej, nej". Det har blivit så stort på kvällarna därför att en ond cirkel har skapats, den fina nattningsrutinen har skapats till något hon automatiskt bara vägrar.
Min teori av det hela är att hon upplever att man inte tar hennes känslor på allvar. (hon har ju just börjat bli medveten om att hon faktiskt kan uttrycka dem till omvärlden). Hon upplever att hon blir ignorerad medan hon kämpar vilt för att få vara en individ med egna känslor, testar givetvis hej vilt de nyfunna känslorna. Detta är ett helt normalt beteende, men ett beteende som vi vuxna ofta suckar och stönar över, och helt enkelt "bara gör".
_________________________
Jag anser att detta är ett direkt övergrepp på barnet som individ och person. De får ständigt lära sig att världen faktiskt inte anpassar sig efter dem.
"Nej inte nu"
"Lägg tillbaka"
"Spring inte..."
"Sitt still"
"Ät nu"
"Spotta ut nu"
Hela tiden tvingas de, av helt förklarliga skäl, anpassa sig till den värld vi anser som vår.
Våra barn- Vår framtid
Jag har med gott resultat mött lillan på kvällarna, med fina ord, lockande gester och spännande berättelser, och för mig tar det några få minuter (oftast, givetvis inte alltid det fungerar, men till skillnad från sambons metod så blir 70 % av läggningarna positiva).
Jag låter henne alltså ha sina åsikter, ha sina känslor, visar att jag respekterar hennes nej. Och hon följer mig sedan förtroendefullt genom att jag lisrkar och gör lite på ett annat sätt.
Min sambo sade;
"men är det verkligen rätt att hon ska lära sig att göra som hon vill"
Jag svarade, ganska bitskt;
"det hon ständigt lär sig är att hon inte får som hon vill, och det finns flera gånger då man inte hinner möta dem på detta sätt, så varför inte ta alla chanser som finns till att bekräfta ett barns känslor. Ett äldre barn skulle du aldrig tvinga ned i soffan och dra på ett par byxor. Hon möts av tillräckligt många nej och förbud som är tvugna att följas på sin resa genom livet ändå"
Han funderade lite och höll sedan utan kompromisser med. Men sa också att han inte visste hur han skulle göra. Men huvudsaken är ju inte att göra saken perfekt- utan att just reflektera över vad man gör, hur man gör det och varför. Det är DÅ man är en bra förälder.
Varför är vi då sådana? Vi vuxna? Varför ser vi inte, även de små barnen, som de individer de är.
Jag anser att vi ofta utsätter dem för rena övergrepp genom att tvinga dem ta på sig/ av sig eller annat mot deras vilja.
Vardagen i vår värld är som den är och skapar tillräckligt många situationer där barnen får lära sig anpassning. Så är det, och det ska vi inte skämmas över, vi är inte fullkomliga- vilket i sig lär våra barn att de inte heller behöver vara det, perfekta- felfria.
Men det jag ber om, det jag ödmjukt ber alla vuxna om är att vi inte behöver kuva våra små mer än nödvändigt.
Snälla, se våra barn som de individer de är, som den framtid vi har i vår hand. Det är här och nu vi skapar framtiden.
Våra barn är inte en ägodel som vi bestämmer över eller som vi kan välja att uppfostra enligt de normer och principer vi personligen anser rätt.
Våra barn- Vår framtid
Ja så är det, och det anser jag att vi ska tänka på.
Våra barn är inte en ägodel som vi bestämmer över eller som vi kan välja att uppfostra enligt de normer och principer vi personligen anser rätt.
Nej ett barn är en del av vår värld och ska växa upp som den delen också. Fritt, stort, hoppfullt och välkommet!
Vad menar jag då egentligen? Att alla föräldrar uppfostrar sina barn fel? Nej, alla föräldrar är de bästa föräldrarna för sina barn (jo-visst finns det de som behöver mer eller mindre stöd i föräldraskapet, men de är fortfarande sina barns bästa föräldrar)
Men vart vill jag komma? Vad menar jag?
Ett exempel...
______________________
Vår lilltjej har kommit in i en period då hon nu ännu mer än tidigare blivit medveten om sin egen person, sina egna känslor och sin förmåga att bestämma över sig själv. Detta visar sig ofta och dagarna i ända men har vuxit till ett jätteproblem framförallt vid läggning som oftast mannen i huset sköter här hemma.
Hon säger nej, vägrar blöja, pyjamas, tandborstning, springer och gömmer sig och det slutar i 99% av fallen med att hon får på sig allt under ett hysteriskt utbrott där hon viftar, sliter av sig sakerna och upprepar "nej, nej, nej". Det har blivit så stort på kvällarna därför att en ond cirkel har skapats, den fina nattningsrutinen har skapats till något hon automatiskt bara vägrar.
Min teori av det hela är att hon upplever att man inte tar hennes känslor på allvar. (hon har ju just börjat bli medveten om att hon faktiskt kan uttrycka dem till omvärlden). Hon upplever att hon blir ignorerad medan hon kämpar vilt för att få vara en individ med egna känslor, testar givetvis hej vilt de nyfunna känslorna. Detta är ett helt normalt beteende, men ett beteende som vi vuxna ofta suckar och stönar över, och helt enkelt "bara gör".
_________________________
Jag anser att detta är ett direkt övergrepp på barnet som individ och person. De får ständigt lära sig att världen faktiskt inte anpassar sig efter dem.
"Nej inte nu"
"Lägg tillbaka"
"Spring inte..."
"Sitt still"
"Ät nu"
"Spotta ut nu"
Hela tiden tvingas de, av helt förklarliga skäl, anpassa sig till den värld vi anser som vår.
Men vems är världen egentligen?
Våra barn- Vår framtid
Jag har med gott resultat mött lillan på kvällarna, med fina ord, lockande gester och spännande berättelser, och för mig tar det några få minuter (oftast, givetvis inte alltid det fungerar, men till skillnad från sambons metod så blir 70 % av läggningarna positiva).
Jag låter henne alltså ha sina åsikter, ha sina känslor, visar att jag respekterar hennes nej. Och hon följer mig sedan förtroendefullt genom att jag lisrkar och gör lite på ett annat sätt.
Min sambo sade;
"men är det verkligen rätt att hon ska lära sig att göra som hon vill"
Jag svarade, ganska bitskt;
"det hon ständigt lär sig är att hon inte får som hon vill, och det finns flera gånger då man inte hinner möta dem på detta sätt, så varför inte ta alla chanser som finns till att bekräfta ett barns känslor. Ett äldre barn skulle du aldrig tvinga ned i soffan och dra på ett par byxor. Hon möts av tillräckligt många nej och förbud som är tvugna att följas på sin resa genom livet ändå"
Han funderade lite och höll sedan utan kompromisser med. Men sa också att han inte visste hur han skulle göra. Men huvudsaken är ju inte att göra saken perfekt- utan att just reflektera över vad man gör, hur man gör det och varför. Det är DÅ man är en bra förälder.
Varför är vi då sådana? Vi vuxna? Varför ser vi inte, även de små barnen, som de individer de är.
Jag anser att vi ofta utsätter dem för rena övergrepp genom att tvinga dem ta på sig/ av sig eller annat mot deras vilja.
Vardagen i vår värld är som den är och skapar tillräckligt många situationer där barnen får lära sig anpassning. Så är det, och det ska vi inte skämmas över, vi är inte fullkomliga- vilket i sig lär våra barn att de inte heller behöver vara det, perfekta- felfria.
Men det jag ber om, det jag ödmjukt ber alla vuxna om är att vi inte behöver kuva våra små mer än nödvändigt.
Snälla, se våra barn som de individer de är, som den framtid vi har i vår hand. Det är här och nu vi skapar framtiden.
Våra barn är inte en ägodel som vi bestämmer över eller som vi kan välja att uppfostra enligt de normer och principer vi personligen anser rätt.
Våra barn- Vår framtid
Då var det vår tur...
Den beryktade vinterkräksjukan!
Nu har den varit här och hälsat på. Först lillan, och sedan jag, givetvis eftersom jag har nedsatt immunförsvar just nu.
Det var egentligen relativt snabbt över, själva kräksjukan, men jag med mitt bäcken blev ganska illa däran efteråt. Totalt utslagen rättare sagt. Sängliggande och mer eller mindre bortkopplad från omvärlden. Sjukvården sade att det var ett normalt tillstånd när man har ett egoistiskt pyre i magen som tar det som är bäst för den och lämnar resten till omvärlden att ta hand om.
Men fy!!
Och att ligga på det där sättet är döden för redan illa fogar.
Nu är jag i vilket fall som helst på benen igen, men ett tag kändes det hopplöst och en morfintablett fick slinka ned för att jag skulle kunna komma ur smärtan, pyret i magen till trots.
Här kommer en vinterbild. Äntligen lite snö...
Idag är en jobbig känslodag.
Jag vet inte varifrån det kom. Det bara var över mig. Men det är väl som förra gången, man får bara acceptera att alla känslor jut nu är okej och inte analysera så mycket utan bara konstatera att "nu känner jag så här". Det är ju för en övergående tid...
Men känslan som kom över mig nu när jag gick igenom minnen på facebook var så otroligt stark. Det handlar om en besvikelse över alla de vänner man trodde stod vid ens sida. Alla de vänner man varit nära och tyckt om. Alla de vänner som numer aldrig söker kontakt, bjuder in till trevlig gemenskap eller är intresserade för hur det går med vårt liv här.
Jag menar inte de vänner som inte hör av sig, det är en HELT annan sak. Jag vet precis själv hur det är och tiden är ofta knapp både för att hinna hålla kontakt och hinna besöka de som står en nära. Nej, jag menar de man själv alltid hör av sig till, bjuder in eller på annat sätt försöker upprätt hålla en kontakt med som när man till sist ger upp inte heller bryr sig nämnvärt över att kontakten är bruten.
Jag skulle så gärna bara vilja gallra, men inser att vår vänskapskrets är så liten, skör och tight så det blir knappt några kvar. Och med dagens samhälle och ofta barn i livet också faller ju naturligt kontakt med de allra närmsta bort en del, och vad har vi då kvar? Inga...
Skulle vara så mysigt att ha någon/ några att göra något med på helgen tex. Eller att fika med på kvällar. Ta en tur på staden med...
Men tyvärr, våra vänner räcker inte till :o(
Idag är en jobbig känslodag.
Fina lilltjejen som nu blivt stor skriver under djup koncentration.
Tänkvärt...
...hittade detta på en pappablogg och är rörd till tårar. Otroligt tänkvärt och alldeles otroligt gripande skrivet.
Läsvärt!!
Läs frilansjournalistens "personliga meddelande" HÄR
Dr House -Hjälp!!!
Varför har inte jag en Dr House i närheten?
Jag undrar stilla när någon ska komma tillrätta med en ev. diagnos på de problem jag haft med min kropp i snart 15 år. Man ler, man lär sig leva med det, man ser det som en del av livet... Men när man ligger där i tårar, svett och annat sekret på badrumsgolvet med en konstans smärta på 8 på smärtskalan och toppar på 10= den värsta smärta du kan uppleva, då funderar man i de korta klara sekvenserna när hyperventileringen lyckats domna bort stora delar av kroppen på hur det skulle vara om man slapp planera för dessa "om".
Hur det skulle vara att slippa oroa sig för att åka bil längre sträckor utan tillgång till varm dusch och toalett. Hur det skulle vara att inte dag efter dag behöva försöka lista ut vad man kan göra och inte kan göra, vad man kan äta och inte kan äta, utan minsta resultat av förbättring...
Varför har inte jag en dr House i närheten?
Om det så bara var psykiskt så skulle han ju pinpointa det och man skulle vara säker på att det blev bra om jag jobbade med psyket. För det har jag sett på teve...
Varför har inte jag en Dr House i närheten?
Jag undrar stilla när någon ska komma tillrätta med en ev. diagnos på de problem jag haft med min kropp i snart 15 år. Man ler, man lär sig leva med det, man ser det som en del av livet... Men när man ligger där i tårar, svett och annat sekret på badrumsgolvet med en konstans smärta på 8 på smärtskalan och toppar på 10= den värsta smärta du kan uppleva, då funderar man i de korta klara sekvenserna när hyperventileringen lyckats domna bort stora delar av kroppen på hur det skulle vara om man slapp planera för dessa "om".
Hur det skulle vara att slippa oroa sig för att åka bil längre sträckor utan tillgång till varm dusch och toalett. Hur det skulle vara att inte dag efter dag behöva försöka lista ut vad man kan göra och inte kan göra, vad man kan äta och inte kan äta, utan minsta resultat av förbättring...
Varför har inte jag en dr House i närheten?
Om det så bara var psykiskt så skulle han ju pinpointa det och man skulle vara säker på att det blev bra om jag jobbade med psyket. För det har jag sett på teve...
Varför har inte jag en Dr House i närheten?
Besök
Idag gjorde jag slag i saken och besökte fina kusin i Skeby. Var ju tvungen att kolla läget lite innan liten får för sig att ploppa ut, och som många gravida kvinnor var hon sååå vacker.
Vi var som syskon jag och kusin vitamin, men sedan måste man ju bli vuxen och tiden räcker inte längre till. Dock känns det att vi känner varandra djupt därinne ändå när man ses, även om det blir långt mellan gångerna.
Nu är det iaf dags för lilltjejen här hemma att få en lillsyssling. Härligt! Jag måste erkänna att det känns speciellt. Vi har ju som sagt stått varandra väldigt nära i barndomen, och det är en extra glädje som uppfyller mig när jag ser henne stå och stråla där med sin vackra mage. En obeskrivlig känsla i mitt hjärta som jag inte känt tidigare inför någon annans graviditet.
Träffade även goa gudmor som var där och hjälpte till att röja och byta plats på möbler, rum och förråd nu inför att barnbarnet ska komma. Jag är säker på att gudfar sitter i himlen och med sitt lite finurliga leende ser ned på ståhejet runt det förstfödda barnbarnet. Och han ler garanterat sådär som bara han kan le, med en underfinurlig glädje tindrande i ögonen när det är något riktigt kul som ska hända. Morfar är väl den som möjligen kan matcha gudfars minspel bäst. De var ganska lika på en del sätt.
Nu är det mörkt ute. De sista oranga färgerna skymtas ovanför grantopparna här ute hos oss i skogen. Men klockan är snart halvfem. Det märks att vi nu går mot ljusare tider.
Först lite tjäle och snö, sen vips vår. Så skulle det bli nu.
Gott Nytt År
God Jul
God jul alla nära och kära!
Vår jul har varit lugn, fridfull och utan stress. Helt underbart! Barnen är glada och nöjda med sina julklappar, vi höll antalet nere i år. Vi vill inte att de ska få en syn på julen där det är mängden klappar som räknas. Inte heller vill vi fira jul hit och dit på olika ställen, men en massa tomtar och julklappsutdelning. Nej, det räcker med en "riktig" jul. Att få klappar i tid och otid känns som en onödig lyx och en tradition som inte vi vill föra vidare. Sedan finns det givetvis inga alternativ ibland, men i det stora hela anser jag att julen ska firas på julafton.
Visst, det hade kanske varit kul att hunnit få upp den där adventsgranen, men det var ju mest för barnens skull, att välja gran och klä med belysning och se hur den lyser upp i den mörka kvällen nu när ingen snö finns. Men nu blev det inte så, och jul blir det ju iaf.
Och visst, det hade varit kul att hinna julpynta i stallet, men ärligt, en massa barrande granris och fuktiga knäckebröd som ramlar ned, glitter som fastnar i spikar och röda snören som hänger kvar till nästa år... För vems skull gör vi det egentligen?
Nej, det har varit en perfekt jul med mycket gemenskap och familjär anda utan alla onödig stress, lagom mycket klappar och en massa glada och nöjda människor.
Underbart.
Hoppas alla Ni andra haft en underbar jul ni med!
Uppesittarkväll, julbad för Rassla, julklappsöppning
Julgransklädnad, klappöppning och tomtemys
Julkul, jultjej, julmiddag med nära och kära
GOD FORTSÄTTNING PÅ JULHELGEN ALLESAMMANS!
En bra dag.
Ja, idag blev det en bra dag.
Inte på grund av morgonmys i sängen med sambo och morgonsaga med dottern. Inte på grund av varma leenden över en dotter som glatt säger till att hon vill gå på toaletten och inte längre använder blöja. Inte heller på grund av det mysiga förmiddagsbadet i jacuzzin med lillan.
Nej, idag blev det en bra dag av helt andra anledningar. Försäkringskassan!
De är oftast i vägen, ställer till det och gör saker mer komplicerade än de verkligen är. Men idag fick jag via telefon bekräftat att min SGI och min föräldrapenning kommer vara över förväntan framöver. En stor tyngd föll från mitt hjärta. För tänk att inte ha råd att vara hemma med lillan, inte ha råd att ta härliga förmiddagsbad och inte ha råd att läsa saga i sängen på morgonen.
Sverige är ett underbart land när det gäller att ta hand om barn och föräldrar, i vilket fall fram till dess de börjar skolan. Sedan har jag väl lite annan uppfattning om vårt samhälle och de insatser som görs för vår framtid- barnen!
Pengar ÄR inte lycka, men mycket lycka baseras tyvärr på pengar. Och som egen företagare är du oftast extra utsatt. Att säga att pengar inte spelar någon roll är fel. För som sagt. Jag vill ha råd att uppleva vardagen med min älskade dotter.
Idag blev en bra dag.
TACK för det FK.
Intressant angående kött kontra vegetarisk kost
Hittade lite intressant information rörande kost i en diskussion på facebook. Har inte kollat källa närmare utan klistrar bara in citaten här rakt av. Men ska definitivt läsa mer om detta.
"Blodgrupp 0 skulle må dåligt av att vara vegetrian och av att äta vetemjölsprodukter - Den äldsta blodgruppen och till vilken Stenålderskost är bäst. Däremot kan blodgrupp A äta kött men visst kött (som kalkon, lamm, lax, makrill etc) men i mindre mängd åt ggn eftersom saltsyraprod är låg men behöver kött eftersom B12-brist är vanligt förekommande i denna blodgrupp. LCHF skulle vara döden för blodgrupp A över tid och passa bättre för blod grupp 0. Blodgrupp A bör ändå vara föriktig med kolhydrater och inte överkonsumera dem."
"Pga felaktig kost, medicinförgiftningar mm, (fibromyalgi) så äter jag kost som passar och läker min kropp, (har inte kunnat gå :( ) Kände redan som ung att vissa födoämnen inte funkade för mig, var vegetarian under många år, men blev alltid nertjatad (mobbad) att de vart löjligt, farligt mm, gav upp o försökte igen.. Men nu VET jag att jag skulle följt min egen känsla o får nu försöka reda upp allt som ställts i o-ordning i kroppen :S Verkligen inte lätt!! Men kortfattat kan man säjja att de som tål kött bäst har blodgrupp 0.. AB-blandkost o A helst inget kött alls."
Luciafirande...
Vi hade lucia hemma med glögg, pepparkakor, lussekatter, luciatåg i form av hästar och ryttare och mycket trevligt sällskap!
Glada barn som lekte vilt.
Underbart!!
Hoppas ni andra hade lika trevligt...
Hälsningar Långemossen!
Ord och Kiss. Lilla stora tjejen...
Stora stora lilltjejen. Just precis nu, när vi satt och mös i soffan framför teven, sade hon till att hon var kissnödig. Sen kissade hon på toaletten. Första gången någonsin hon kissar någon annanstans än i blöjan (och där hon står/ sitter när hon är utan blöja).
Am= Kom
Ola= Måla
Pi Pi Pi= Nalle Puh (ibland ochså Pa Pe Pi, tydlig betoning uppåt på sista vokalen)
Ja listan går att göra lång... Och för varje dag kommer fler och det är en otroligt rolig tid att få vara med om.
Nu inser man att hon börjar bli stor. Hela 22 månader gammal.
Som vi har försökt med potta och toaletten och aldrig en droppe. Och nu bara vips...
Igår firade vi lite "förjul" med "offa" (Morfar) OCH "Nett" (Anette) och "Alja" (Kusin Engla) samt mina syskon (Sofie, Erik, Angelica) med respektive.
Man märker tydligt att ordförrådet är större nu.
Am= Kom
Amla ne= Ramla ner
Äppe= Upp/ uppe
Pläppl= Äpple
Nana= Banan
Nam Nam= äta gott
Peppe= Pippi Långstrump
Kacka= höna (ibland fågel)
Ovo= Vovve/ hund
Äss= Häst
Sisse= Kisse/ katt
Ässa= Elsa (mormors katt)
Assa= Rassla (vår hund)
Asse= Rassel (vår gamla hund R.I.P)
Aff= affe vår prickiga hund (den första hon sade namnet på)
Bibi= Bebis
Ola= Måla
Pi Pi Pi= Nalle Puh (ibland ochså Pa Pe Pi, tydlig betoning uppåt på sista vokalen)
Ja listan går att göra lång... Och för varje dag kommer fler och det är en otroligt rolig tid att få vara med om.
Krock...
På väg hem från kliniken, med en ledsen dotter i baksätet och häst i släpet bakom bilen...
Plötsligt, lite försiktigt, men ändå för snabbt på våra små vägar i mörkret inne i skogen hoppar ett rådjur fram. Jag insåg snabbt att det inte var någon ide att ställa sig på bromsen med ett tvåtonslass bakom min lilla bil. Definitivt inte med levand vikt i.
Så jag bromsade så mkt jag vågade, väjde så mycket jag kunde. Sen small det.
Rådjuret bara försvann, men tyvärr kan det inte må så bra.
Värsta tänkbara omständigheter att leta rådjur i vägkanten. Själv med trampande häst och en hysterisk dotter i bilen.
Vi märkte ut platsen, ringde polisen och åkte hem. (dock 25 min kö hos polisens ledningscentral-mindre kul med den lagom glada dottern och det sargade rådjuret någonstans i skogen)
Nu får vi (försäkringsbolaget) plåstra om bilen och hoppas att jägarna hittar det stackars rådjuret snabbt.
Det kunde gått så mycket värre, känner mig trots allt stolt över mitt handlande. Det gick ju så bra det kunde med allt och alla.
(utom möjligen rådjuret då) :o(
En trofast vän...
Älskad, saknad. Rassel 14 år gammal och en trogen vän, alltid med samma intensivitet och energi. Ända in till din sista sekund var du glad och sprallig. Man har ansvar som djurägare, och jag vägrar se min trotjänare tyna bort av ålderdom. Nu har han fått somna in medan livet ännu var på topp, innan allt för stora begränsnigar i ork och frihet hann skapas. Han fick vara den hund han alltid varit, lös, glad och bekymmersfri, utan värk ända in till slutet. Och jag är stolt som hundägare som gett honom det liv han fått, och jag är stolt som hundägare att jag har gett honom det slut han är värdig.
Men saknaden är ju givetvis inte mindre för det. Älskade Rassel Trassel.
För alltid i mattes hjärta! 21/11-11
Bjuder på ett varmt leende
Dök på den här videon och man KAN ju inte bara annat än att le stort, varmt och innerligt...
Alice har nu gått och lagt sig i sin "nya" säng. Det är den som gäller nu. Hon pratar och gestikulerar för sig själv i mörkret efter att ha gått upp ur sängen och bestämt släckt lampan och sedan gått och lagt sig och bäddat ned sig själv igen.
Kolla HÄR på en dansande bebis.
Alice har nu gått och lagt sig i sin "nya" säng. Det är den som gäller nu. Hon pratar och gestikulerar för sig själv i mörkret efter att ha gått upp ur sängen och bestämt släckt lampan och sedan gått och lagt sig och bäddat ned sig själv igen.
Kan ni gissa vad hon härmar?
Kolla på Com Hems reklam.
Ska lägga in filmklipp på Alice när hon deltar i konversationen.
Ska lägga in filmklipp på Alice när hon deltar i konversationen.
