rik om du vill

Ja, riktigt dåligt humör. Fy. Jag vill ju vara glad och uppåt. Men idag är det tvärtom. Beror garanterat på värken. Fick ju i min envishet för mig att uppfostra en av mina hästar som bråkade med ena stalltjejen i hagen igår, och att jaga häst i hagen var ingen hit idag. Sabla skit... Men vill ju i min envishet inte låta en unghäst göra som den vill och lära sig smita ut ur hagen. Då blir det ju ett rent h-ete sen. :o(

...för övrigt.

Senaste tillväxtultraljudet visade att bebis inte längre vara alarmerande liten. Den 21 (om jag minns rätt) ska jag tillbaka och kolla läget samt planera utifrån status då hur det blir med förlossningen utifrån min ärftliga sjukdom. Alla alternativ är möjliga, fast jag undviker gärna ett snitt om det går. Och eftersom bebis varit liten så är det ju klokt att vänta så länge som möjligt nu när moderkaka och fostervatten ser bra ut.

Och så var det då mina järnvärden (HB). De är fortfarande låga MEN det har kvittat hur mycket järn jag proppat i mig de senaste fem månaderna, för jag har nämligen grav vitamin B12 brist. Detta TROTS att jag under graviditeten faktiskt knaprat såna piller, "ifall om att".

Vidare utredning till varför får tas vid ett senare tillfälle. Men B12 lagras i kroppen och används sedan vid behov och brist på detta tyder på att lagren i bla lever urlakats under lång tid och många år. Det förhindrar också kroppen från att ta upp järn.

4 veckor kvar till beräknad förlossning (v. 35+4 idag)


Jag sörjer redan den tid som varit, att jag inte kunnat njuta av graviditeten och skapa alla de där banden till bebis i magen som man faktiskt drömt om. Och det lär ju ta tid innan man ger sig in i det igen (om man ens gör det). Därför gissar jag att sorgen blir extra stor. Det var inget jag själv var beredd på, men jag gissar att det är helt normalt...

Undra om det fungerar så, att jag efter dessa åtta månader får åtta nya tillgodo.

Knappast, den som ger sig in i livet får livet tåla ;o)

Jag är förundrad. Under de sista tre dagarna har jag för första gången på lång, lång tid, ja sedan långt innan graviditeten, fått uppleva känslan av att glida fram på små rosa fluffiga moln, sådär mjukt, vackert, rosaskimrande ni vet. Den där fysiska känslan av lugn och ro i den fysiska kroppen...

Jag har fått känna på att vara smärtfri!

Visst, bara i vissa lägen, och om jag ligger eller står på et visst sätt. Men det gör detsamma. Att vara smärtfri är ju något OTROLIGT. Kan inte minnas att jag känst så här på flera år, och när jag kände det första gången nu för ett par dagar sedan trodde jag att något var fel.
Att jag var lam, men jag kände ju att jag kunde röra mig.
Att bebisen var död i magen, men jag kände ju att den rörde sig.
Att jag drömde, men jag visste ju att jag var vaken.

Jag vet ju att jag blev otroligt mycket bättre de sista veckorna under förra graviditeten också, men har ju inte ritkigt vågat tro det nu, för att hoppas på något som aldrig blir är tungt.

Det känns precis som med Alice, att bebis nu fixerat sig, jag kan inte längre känna de där livloiga rörelserna utan de är lite mer begränsande och huvudet känns inte längre som att det går att flytta på i magen utan mer en del av mig.

TÄNK om jag kan få några sådana här veckor. Nu äter jag inte ens alvedon... Det är ju bara att undvika de rörelser som gör ont- och vips är jag smärtfri!

Naturens under...

Are you Impressed? I´m inpressed!

Du vet att du är en hästmänniska när…

…du som tjej planerar din graviditet så att det blir lämpligt att skicka bort din häst på tillridning under 8:e och 9:e graviditetsmånaden

…du drar en 200 000-kronors trailer med en 20 000-kronors bil

…du har sparat fem gamla "bra-att-ha" vänsterstövlar, då plötsligt ytterligare en HÖGERSTÖVEL börjar läcka.

…du hellre rider en bra häst, än en bra kille/tjej.

…du lär dina barn att göra "fotombyte-steg" genom att säga åt dem att galoppera och sedan göra galoppombyte i varje steg.

…du kör gladeligen en timme i rykande snöstorm för att rida, men gud förbjude att du har fem minuters körsträcka till affären

…du anser golfbanor vara slöseri med bra betesmark

…din häst får nya skor oftare än du.

…din partner klagar över att du älskar din häst mer än honom/henne, och ditt svar blir "Jaaa, och?"

…du försöker klämma dig förbi någon i ett trångt utrymme, och istället för att säga "Ursäkta!", smackar du.

…ingen (icke hästintresserad) vill åka i din bil eftersom de får betfor-fnas och höboss i kläderna. Men, det gör ju ingenting, du hade ju ändå fått stuva om alla hästsaker för att de skulle få plats.

…du får spel över mänskligt hår i vasken eller badkaret, men accepterar hästhår i tvättmaskinen, i dina kläder, i smörasken…

…du i köket petar din sambo i sidan och säger "Flyyytta".

…du har ingenting emot att kasta frusna "hästbollar" så att stallhunden får apportera.

…det första du gör när du kommer på jobbet är att gå på toaletten och plocka bort spån/halm som fastnat på skorna.

…den icke-hästintresserade peson du nyss har börjat träffa ger dig en underlig blick efter att ha tittat i baksätet på din bil och du inser att detta beror på att personen har sett dina sporrar och spö.

…dina barn rusar runt i huset och du ptrooo:ar åt dem.

…ditt bagageutrymme är en extra sadelkammare.

…du träffar veterinären oftare än du träffar dina barns barnläkare.

…du inte kan förstå varför folk kan tycka att det är perverst att äga spön och piskor

…du skriker åt dina barn, men det är din hästs namn du skriker.

…regniga dagar städar du sadelkammaren, inte huset.

…böcker och filmer är HELT förstörda för dig om "hästiga" saker är felaktiga.

…du funderar allvarligt på att flytta ut i stallet, eftersom det är så mycket renare än huset.

…din häst är det självklara valet då du känner att du behöver prata ut med någon.

…du kan hitta dina stövlar i mörkret -på lukten.

…du kör in på stallplanen, kliver ur bilen och inandas i djupa andetag parfymen "Eau de Dynghög".

…du pratar med hästar som om de vore barn.

…den enda bild du har av din partner är från den (ENDA) gången du lät partnern rida din häst.

…du smackar och ptroo:ar åt din bil.

…du får sladd med bilen och försöker få bilen att gå i skänkelvikning upp från diket -och lyckas!

…största delen av ditt sociala liv tillbringas tillsammans med andra hästmänniskor.

…du hatar att vara med på bild, såvida du inte sitter till häst, förstås.

…du vet mer om näringslära för hästar än för männinskor.

…ALLA dina kläder är fulla med hästhår. Oavsett om du har varit i stallet med dem eller inte.

…du kliver upp ur din varma, sköna säng 03:00 på morgonen för att ta in hästarna eftersom det regnar ute. Du torkar också av dem lite innan du går och lägger dig igen.

…varje gång du är i stallet, tar det 3 timmar och du kan inte förstå vart tiden har tagit vägen.

…de första räkningarna du betalar varje månad är hästrelaterade. Du behöver ju EGENTLIGEN inte någon telefon (om man inte behöver ringa veterinären… ooops! Nog bäst att betala DEN i alla fall).

…du väljer hundras efter hur väl den går ihop med hästar.

…du köper morötter i 25 kg säckar, men skulle inte äta en morot om du så fick betalt.

…det ösregnar ute, du drar på dig gummistövlarna, vilka det är hål på, (som du vant lagar med eltape) för att knoga genom den leeeriga hagen för att titta till hästen som lagt beslag på den enda torra fläcken inom en mils radie.

…du står i sovrummet, iklädd endast underkläder och ett par svarta, högskaftade läderstövlar, din partner kommer in och den enda kommentaren är "Åh! så de nya stövlarna har ÄNTLIGEN kommit?!?"

…någon frågar efter en skruvmejsel och du halar fram en hovkrats.

…det första som blir renoverat på den nyinköpta gården är stallet.

…du har något skräp mellan tänderna och du tror att det kommer från popcornen du smaskade på, men att det vid närmare undersökning visar sig vara ett litet höstrå.

…du studerar fundersamt 10-poängaren som är ute och joggar och tänker "Hmm, så mycket bättre han/hon skulle gå om graden av samling vore något högre".

…du släääpar dig ur sängen klockan 7 på vardagsmorgnarna (efter ett antal "snooz:ar"), men studsar upp, pigg som en lärka, 05:00 på lördagsmorgonen, eftersom du hade tänkt rida ut på långtur.

…du har hästens vaccinations-, avmasknings- och hovslagarschema i huvudet, men minns inte när du själv var till tandläkaren senast

...hinner alltid ikapp, hur mycket man än stressar så står man där i sista änden, i fas med tiden. Man kan lura sig själv att man ligger före i tid, men det är bara en känsla man skapar.

När döden kryper inpå, nära familjen, in i ens hjärta och gör sig påmind inser man snabbt detta.

All tid man haft och som varit, vad var den att hinna? Det räckte ju med att finna!

Så sätt dig ned en stund, ta en paus och inse att tiden inte hinner ikapp, eftersom den aldrig har varit efter. Den finns där. Likt ett konstant tal.

Känslan av att hinna mer ligger enbart i dig själv.

Det enda vi alltid har är tid!

I samma sekund som hästarna släpptes på bete igår och jag stod och njöt av den friska vårluften, stillheten och ron som svävade i en skir dimma över det gröna gräset, föddes en son. Min guddotters lillebror.

Min bästa barndomsvän är nu tvåbarnsmor och en ny era börjar...

Välkommen till världen älskade barn!

Har ni någonsin varit med om att förlora en av era allra bästa vänner?
Ångesten som följer efter att man inser att tider som varit aldrig kommer igen...
Trycket över bröstet, känslan och tankarna...
Tårarna på kinden, på kudden, på bordet...

Har ni någonsin varit med om att förlora en av era allra bästa vänner?
Trots att denne finns kvar...
Trots att banden mellan er knutits starkare än någonsin...
Trots att ni älskar varandra mer än ni någonsin gjort...

Har ni någonsin varit med om att förlora en av era allra bästa vänner?
Trots att ni har samma själ i sinnet.
Trots att ni har samma liv i kroppen.
Trots att ni har samma familj i hjärtat.

Har ni någonsin varit med om att förlora en av era allra bästa vänner?
Utan att ni gjort något alls.
Utan att något har förändrats mellan er.
Utan att ni har kunnat påverka det.

Har ni någonsin varit med om att förlora en av era allra bästa vänner?


Det är tuffa tider nu.

När ofödda drömmar fladdrar förbi utan att man kan se dem, höra dem, röra dem.

När man står bredvid.

Utan att kunna göra någonting.

I sitt eget liv.

I vännens egna liv.

I vårat eget liv.

Och kanske var det aldrig menat att det skulle vara vi i den sommar vi planerat.

Och kanske var det aldrig menat att det skulle bli som vi tänkt.

Och kanske var det aldrig tanken att vår lycka skulle uppfyllas.

Men vi tvingas stå bredvid.

Och se på.

Och drömma...

Och se sin själsfrände drömma...

Skillnaden är bara att det plötsligt görs i ensamhet. Utan att vi längre har en självklar plats hos varandra. Utan att vi kan finnas för varandra så som vi båda vill finnas för varandra.





Jag har då aldrig varit med om det...

Förrän nu...
Och först nu vet jag vad riktig ångest innebär.

Maktlöshet, den enda känslan jag tydligt kan urskilja.

Och vad som än händer, vad som än sker. Så kommer det aldrig, aldrig, aldrig bli samma sak igen.

På många, många, långa, tunga år.

Jag har aldrig någonsin längtat så mycket efter att spola fram livet som nu.

Det är tuffa tider...

Ja, här kommer då en liten uppdatering. Det är väl på sin plats efter veckans besök på mödravårdscentralen. Inga direkt positiva saker att komma med dock. Mitt HB har sjunkit ännu mer och är nu nere på runt 90. Magen växer inte som den ska och jag är inbokad på flera extrakoller. Ligger under den nedre, nedersta kurvan och min kurva sjunker dessutom rejält. I min tidigare graviditet låg jag stadigt över den övre översta kurvan. Ska även ta en massa andra blodprov på lab. Apropå samtalet om den sjukdom jag antagligen lider av som är ärftlig glömde jag helt att ta upp det. Eller kanske förträngde undermedvetet. Men ska ju dit och ta prover innan påsk och dit på ännu en koll efter påsk så jag får väl ta det då.

Ja, det är då ansökningen måste vara inne.

Mammas lilla söndriga tjej...

Ja hur gör man?

Jag har ingen aning. Förra gången gick jag till specialistmödravården hela tiden, men det behövs inte nu menar läkarna där eftersom graviditeten nu stabiliserat sig och vi inte behöver kolla barnet extra. Så då ska jag sjukskrivas vidare av min vårdcentral där jag är listad säger de.

På min vårdcentral säger de att det inte är deras sak utan en sak för MVC eftersom jag är gravid och allt graviditetsrelaterat ska gå via MVC.

På ordinarie MVC har de ingen läkare mer än vissa tillfällen nån gång i månaden, och så länge kan jag inte sjukskrivas för det tillåter inte försäkringskassan. Helst två veckor i taget, allra max tre, så de hänvisar mig vidare till specialistmödravården eller vårdcentralen där jag är listad.

Så nu har jag kommit hem från vårdcentralen, min sjukskrivning gick ut igår och jag är inte ett dugg klokare på vad jag borde göra, eller vem jag borde ringa nu???

Vore enklare om de var oroliga för barnet, då kunde jag gå till specialistmödravården som förra gången och slippa denna röriga karusell. Jag är för trött, loj och nere för att förstå vad jag ska göra nu i nästa steg.

Träffade dock en gammal klasskompis från gymnasiet på vårdcentralen. Jättekul! Fast vi hann bara byta några snabba ord, men kändes verkligen kul att ses igen. En hurtig dam som håller igång mycket och alltid ler. Och leenden smittar. Brunbränd och vacker var hon också efter semester. Åh vad underbart det skulle vara att befinna sig utomlands en tid nu i detta kalla väder som gör min smärta så mycket sämre.

Ibland är det de små sakerna som gör vardagen. Hej igen Kicki, om jag nu inte hann säga det ordentligt när vi sågs ;o)

Dagarna släpar sig fram...
Långsamt, långsamt. Och ingenting verkar kunna fylla dem nog. Antagligen för att det är något inuti mig som saknas.
En känsla av välbehag, kärlek, ett behov av att känna sig omtyckt, älskad och värd något. För just nu säger mitt huvud att jag inte är det. Att jag bara är jobbig, i vägen och tar plats som jag inte borde...

Helt otroligt, jag har aldrig upplevt en större matthet.