Vi är i mötet.


***INLÄGGET CENCURERAT AV ADMINISTRATÖREN***

Två, akvariefiskar och egoism

Jag vill inte backa.
Jag har just kommit loss och börjat se en hel värld som ligger framför mina fötter. Jag dreglar, njuter, söker och chansar. Hittar nya färger, nya känslor, nya tankar.
Jag är återfödd och plötsligt gnistrar alla böcker jag ännu inte läst.
Plötsligt värmer solen på ställen där jag aldrig förut sett den.
Plötsligt skapar regnet underbara mönster som tidigare inte visats.

Men när man är två? Hur gör man då?

Jag vill inte backa.
Om jag är glad åt det liv jag har. Om mitt liv får mig att le. Om mitt liv äntligen skapats efter alla upplevelser jag tvingats genomgå för att fortsätta ha kvar livet. Är jag då egoistisk om jag klamrar mig fast vid de?

Ja jag vet, det är så det är. Det finns ingen annan väg att gå än framåt. Genom och förbi sina upplevelser.  Men när jag satt fast i den där tunga geggan, när varje steg jag tog envist och trögt bara rörde sig någon millimeter framåt. När kroppsansträngningen för att överleva krävde mer energi än jag kunde uppbåda för att sätta ned foten i geggan igen. Jag kan ärligt säga att jag ville inte då. Jag vet inte vad det var som höll mig kvar. Jag vet inte vad det var som fick mig att stanna. Ilska många gånger... Ren vrede och ilska var en stark drivkraft. Och känslan av att jag lyckats lura döden. Att den inte fått mig tidigare. Att jag faktiskt inte gått med på att ge upp i mitt omedvetna töcken. Jag lade aldrig min tillit till sjukvården, men visst brukar de kunna rädda människor. Det var jag, jag ensam som hade lyckats lura döden, skulle jag då så enkelt ge mig till den?

Jag vill inte backa.
Då handlade det om ett egoistiskt val. Skulle jag fortsätta var jag tvungen att vara egoistisk. Egoism ligger inte i min natur. Men när jag lyckats uppbåda egoismen, när jag lyckats påverka mig själv att vara egoistisk så till den grad att jag skulle lyckas fortsätta. Det var då, det var då jag insåg mitt misstag. Allt verkade ju frid och fröjd. Min egoism började blomma och livet verkade ta fart. Men det var då jag upptäckte mitt misstag.

Vet ni att det krävs mer egoism för att fortsätta leva än för att välja att avsluta det?

Vetskapen slog ned som en blixt och klöv mig mitt itu. Början till mitt nya liv splittrades och min nya "aha-upplevelse" fick mig att sprattla omkring på marken som en akvariefisk som hoppat ut ur sitt akvarium.

Jag vill inte backa.
Men hur gör man när man är två?
Vet inte hur det kom sig att den lilla akvariefisken inte torkade ut i sitt desperata kämpande där på golvmattan. Men den försökte inte komma tillbaka till akvariet. Och den vill än idag inte tillbaka dit.

Jag vill inte backa.
Jag vill inte tillbaka till akvariet.
Men hur gör man när man är två?
Man bör följas åt för att få det att fungera.
Åt vilket håll är det lättast att gå?

Faktum

Trodde aldrig
att tårarna skulle
bränna på det här sättet
bakom mina ögonlock igen

Det var då det.

Dåtid är dåtid och kommer aldrig igen. Att längta tillbaka till något som varit skapar bara problem i det liv man lever nu. Problem för sig själv som man inte ser, och problem för andra som känner sig oönskade när man hela tiden längtar bort. Längtar tillbaka.

Att vara kvar i en dåtid är ett sätt att fly. Ett sätt att slippa känna. Ett sätt att slippa sjunka. Men för att komma vidare måste man våga släppa och falla. Våga sjunka. Våga...

Det är så slitigt att känna sig fel men ändå älskad.
 

Dåtid är dåtid.
Jag känner inte igen mig själv i dåtidens idag.

Resultatet

Så här blev det...



Lillkillen har som ni säkert sett varit hemma från skolan idag. Med lite magont i natt och i morse kändes det inte bekvämt att skicka iväg honom till skolan nu när vinterkräksjukan och allt satt igång. Detta innebar ju att jag också fick en ledig dag från skolan. Lite bonus såhär en månad innan jul. Tyvärr missar nog jag mer än lillkillen. Men vem skulle då gjort vår fina adventsljusstake???
Just det!

EN AV DAGARNA INNAN ADVENT

Lillkillen dikterar och jag skriver:

Vi har adventspyntat. På torsdag. Vi började med att städa. Vi började med att ta bort alla grejer, innan vi dammsugade. I mitt rum har jag en ljusstake. Och så två blommor bredvid ljusstaken. Och min häst i mitten. Vi ska ta ett kort så ni får se. Vi satte en stjärna i lekrummet bredvid mitt rum. I andra rummet satte vi en ljusstake till så att folk som kommer ute i mörkret ska tycka att det ser fint ut med lika i båda rummen. Fast där bor ingen. Bara Peter ibland. Och Johanna.

När pappa kommer hem ska vi överraska honom. För att vi har adventspyntat. Och så tycker jag att vi borde baka något innan pappa kommer. Jag har satt i ljus i adventsljusstaken. Nu ska vi gå ut i skogen och plocka lingonris. Det ska vi ha på ljusstaken.

Vi gjorde allt det här på den här dagen. (uttrycker tydligt att då tänker alla att "oh vad mycket dom har hunnit gjort" om vi skriver så)

Vi har haft en bra dag.

Här är bilden jag har tagit.

Vad händer i mitt liv?

Tänk om jag som aldrig längre uppdaterar här skulle få för mig att blogga några rader. Då skulle alla ni som fortfarande går in på min sida då och då för att se om ni kan uttyda något av vad som sker i mitt liv haja till då ni ser ett nytt blogginlägg. Ni skulle fundera på varför jag inte bloggat på så länge och hoppas få ett svar i nästkommande rader. Men så läser ni det här inlägget och suckar för att ni inte kom något närmare svaren på de frågor ni hade när ni började läsa.

Och så sitter ni där med ögonbrynen lätt höjda och vet inte om ni ska vara irriterade eller om ni ska småle.

Störande?
Jo, jag vet...

Och så kom vintern...

I brist på tid
låter jag bilderna tala för sig själva.


   
 
På bilderna Chasmin, hästflock på framsidan, vår vakttrio och hingsten

Sommardäck

Ljusgrön lack och svartgrå list i en '04as modell
Jag öser på för fullt i stan som en 80-talsrebell
Jag sveper över landsvägar ja jag
sveper genom natten
Och tar det cool till kvällens sound med en
säker hand på ratten.

Sommardäck, när jag svävar fram i mörkret, aha
Sommardäck, det ger en skön hiway feeling
Sommardäck, när jag glider fram på gatan, aha
Sommardäck i min 4-motionmaskin.

De' e' en ganska enkel sak att få en man till att åka me'
En enda kort sladd lite ställ o sen ligger de flesta i lä
I skogens vilda nattrafik ja där
trivs jag allra bäst
Där gäller bara hålligång och vem som
hörs och låter mest.

Sommardäck, när jag svävar fram i mörkret, aha
Sommardäck, det ger en skön hiway feeling
Sommardäck, när jag glider fram på gatan, aha
Sommardäck i min 4-motionmaskin.

Ljusgrön lack och svartgrå list i en '04as modell
Jag öser på för fullt i stan som en 80-talsrebell

Sommardäck, när jag svävar fram i mörkret, aha
Sommardäck, det ger en skön hiway feeling
Sommardäck, när jag glider fram på gatan, aha
Sommardäck i min 4-motionmaskin.

Sommardäck, när jag svävar fram i mörkret, aha
Sommardäck, det ger en skön hiway feeling
Sommardäck, när jag glider fram på gatan, aha
Sommardäck i min 4-motionmaskin.

Sommardäck
Sommardäck
Sommardäck...

Utmaningen

Jag har blitt utmanad av Johanna!

Tre hårda klappar:

1. Respekt i hårdvaluta
2. Självkännedom i hårdvaluta
3. Skratt i hårdvaluta

Tre mjuka klappar:

1. Respekt
2. Självkännedom
3. Skratt

Tre viktiga klappar:

1. Fred på jorden (ja jag vet, men för mig ÄR det viktigt)
2. Fred i allas sinne
3. Fred i allas minne 

Nu utmanar jag  Emmacaptain, Eva naeandra och Sofie sis att skriva sina önskelistor!

Saknad

Saknar det.

Men kanske blir det tid igen...

Borta

Ja, jag har en tendens att försvinna på helgerna.

Men jag lovar, det beror inte på att jag gömmer mig i en vrå och känner mig ensam och har djupa funderingar över livet.

Nej, kommer ni hit lär ni märka varför jag försvinnaer från blogg, mail, telefon inne och mobiltelefon.

Men ta det lugnt, under veckan har jag tid. Smsar mest hela föreläsningarna igenom *blink*


Välkomna hit till helgen!

Mission24

Ja, idag gäller det.

Vårt gäng får uppdraget klockan 15:00, sedan har vi 24 timmar på oss att lösa det. Nu ska vi se vad vi egentligen går för!

www.mission24.se

Regn

Och regn och regn

Sol ute sol inne, sol i hjärta sol i sinne.

Ja, ett trevligt ordspråk.

Vilka ordspråk kan man anamma för att få en liten gnista i sitt sinne nu då?

Vi har fått en konstig sjuka

Svarta pricksjukan!

Emma och Affe de första som blivit smittade.

Kattliv

På ålderdomshemmet "Kissen"


På Långemossen "Strimma"

Ingen känsla är konstant

Inom forskningen råder det delade meningar kring definitionen av känslor. Människan har känslor som är mer omfattande och som påverkar oss i mycket större grad än exempelvis djuren.

Det som kan sägas är dock att ingen känsla är konstant. Ingen känsla är antingen av eller på utan är föränderlig utifrån tid och händelser i vår omgivning.

Exempel på känslor är vrede, sorg, rädsla, glädje, kärlek, överraskning, avsky, skam. (Goleman, 1995, s.290)
Man bör också göra tydlig skillnad på ett känslotillstånd och ett känslouttryck. Vrede är ett känslotillstånd som vi kan uttrycka på olika sätt. Agression är ett sätt. Att älska är att uttrycka känslotillståndet kärlek, och att gråta är ett känslouttryck för sorg. Olika beteendemönster kan alltså uttrycka en känsla, men aldrig vara en känsla i sig självt. (Egidius, 1986, s.78) 


Det är då också givet att kärleken i form av ett känslotillstånd inte heller är konstant. Den liksom alla andra känslor är större ibland och mindre ibland. Och i likhet med andra känslor kan händelser och människor i omgivningen påverka den. 
Liksom du kan få en människa att känna sig mer eller mindre överraskad, kan du också få en människa att känna mer eller mindre kärlek. Känslor är ett övergående fenomen, men har du en gång lärt dig hur du framkallar känslan hos någon besitter du en enorm kraft till att påverka och inverka i den personens liv.

Hur kommer det sig då att vi ofta tar för givet att när vi älskar någon och uttrycker känslan av kärlek så SKA känslan vara konstant för att vara riktigt äkta?

Vill du få en människa att bete sig eller uttrycka sig på ett visst sätt handlar det om att framkalla en känsla, eller att göra en befintlig känsla starkare hos personen. Det finns olika sätt att göra detta på, men om man själv uttrycker samma känsla gör man människan påmind av sin egen känsla och framkallar ofta ett känslouttryck av just denna känsla.

Kärleken i ett förhållande är en känsla som bör behandlas på samma sätt som alla känslor behandlas. Den är inte konstant, och den måste vårdas ömt likt en ömtålig vas om man vill ha kvar känslan länge. Hanteras den med en varsam hand och putsas på så att den glänser emellanåt är chansen större att känslouttrycken blir starkare, intensivare och större.

Upplever man att känslotillståndet kärlek hamnat i skugga på grund av att andra känslor tagit överhanden handlar det bara om att återigen vårda den och locka fram den.
Kom ihåg att känslan av kärlek inte kommer för att det är så.
Den kommer för att det blir så, och man är två om det!

Kräv inte kärlek med slokande axlar.
Leta istället efter den med ett leende.


Du älskar inte någon i nöd och lust.
Man framkallar kärlek tillsammans, mer eller mindre.
 Man uttrycker känslan i olika former.
Bland annat genom att älska.
Men alla har vi olika sätt att uttrycka känslor på.
Att uttrycka kärlek kan röra sig om så mycket mer än att älska.
    

Dagen efter

Idag är det dagen efter dagen efter dagen till natten.

Jag har gjort tre kaotiska nätter. Jag har gått av idag på morgonen och åkt direkt på föreläsning. Blivit introducerad i den nya kursen psykologi, och fått veta att jag var i grupp två som på onsdag ska stå inför alla 140 pers och redovisa artiklar kopplade till två kapitel i en tjock engelsk kurslitteraturbok jag inte sett förut. Har jagat den på alla bibliotek som finns, men icke sa nicke...

Och i morgon är det introföreläsning i sociologikursen som också startar nu. Och jag har ett läkarbesök... Ett sådant där som jag stått i kö för i ett halvår typ...

Jag trodde det skulle bli lugnt några dagar nu. Jag trodde verkligen det...

Vi examineras genom seminarier, inlämningsuppgifter, rapportskrivning, salstentamen och hemtentamen samt dessa muntliga anföranden vi som första grupp ska ha på onsdag.
Och vi har inget jullov. Föreläsning varje dag fram till den 22 december och sedan föreläsningar från den 5 januari. Inlämning på allt den 12 januari. Och 15 januari är kursen slut och vi ska ha gjort hemtentamen, salstentamen och allt annat som jag inte riktigt har kläm på än...

Men vet ni. Jag tycker faktiskt det är kul att plugga.

Skulle bara vara kul att hinna med det också.
Eller sluta tills jag får råd och slipper jobba på nätterna kanske...

Fick ett ryck

Igår fick jag ett ryck. Var så less på att aldrig hinna göra sådant jag vill. Less på att inte orka. Less på att inte vara på topp. Sket i allt annat. Struntade i hemtanten och andra egentligen viktiga saker. Och så bakade jag och lillkillen bullar, vetelängder och sockerkaka.



Problemet är att min icke gjorda hemtenta förtfarande ska vara inne i morgon. Och nu ska jag iväg till tingsrätten. Mitt motto "det löser sig" fungerar nog inte den här gången.
Fan! rent ut sagt! *djup suck*
Men det är bara att skylla sig själv. Ingen annan gör sakerna åt mig!

Men jag blir glad när jag ser bilden... Det känns skönt. Lugnande.
Jo hör ni, det löser sig nog ändå...

Jag kan inte läsa längre

Varför kan jag inte längre komma till ro tillräckligt mycket för att sätta mig ned med en bok?
Så som jag gjorde förr?
Så som jag gjort hela mitt liv?
Herre gud, böckerna har ju varit mitt liv!

Ni som känner mig... kan ni se mig INTE läsa?

Jag som gladeligen plöjer igenom två tre böcker på ett dygn har nu inte tagit mig igenom ett enda kapitel på drygt ett år.

Detta känns inte bra. Jag och böcker hör liksom ihop.
Att jag inte sett något alls på teve på ett halvår har jag lättare att förstå. Men att jag övergett mina älskade böcker...

Jag vet inte om jag tycker om den person jag håller på att bli.

Nu har det brustit igen

Jag borde lära mig. Kunna släppa andras bryderier och problem, lägga kraft och energi på mig själv. Men nej, istället stångar jag mig blodig. Rycker, sliter, stretar, drar. Envis som en åsna. Men lasset är för tungt. Det flyttar sig bara ynka millimeter åt gången, och det är flera kilometer det behöver flyttas. Men jag tänker, att bara jag orkar en liten bit till så är jag en millimeter närmare...

Bara en liten bit till...
Bara en liten...
Bara...
Bara...

Till och med jag borde förstå att ingen människa besitter den styrkan jag försöker uppbåda. Det är ganska lätt att göra ett ryck och ta tag i saker under en kort men intensiv stund. Dock så är det svårare, ja rättare sagt helt omöjligt, att tro att man kan orka segdra under en längre period. En period som dessutom bara tycks bli förlängd.

Varför kan berörda personer inte rycka lite i repet emellanåt? Se till att hjälpa mina blodiga, söndertrasade men envisa händer att dra det tunga lasset närmare målet? Varför är jag så målmedveten och envis? Jag vet varför de inte gör det förresten... För skulle någon göra detsamma för mig skulle jag utmattad falla ned och låta personen dra. Jag skulle bedyra min eviga tacksamhet, berätta hur mycket personen betydde för mig, vad det den gjorde betydde, men jag skulle inte hjälpa till att dra. Jag skulle se en chans att andas ut. Vila. Samla kraft. En chans att överleva.

Så fungerar vi människor.


Jag är dum som gör det.
Jag får skylla mig själv som gör det.
Jag borde blunda.
Jag borde se mig själv.

Istället står jag här, med brännande tårar av utmattning bakom ögonlocken. Svidande, söndertrasade händer som inte ens duger till att putta en fjäder närmare målet.

Syskon

Vi är så långt bort ifrån varandra på ett sätt. Tiden rusar iväg. Livet kommer emellan. Men inom oss känner vi nog ändå vart vi har varandra. Det som syns på ytan är inte riktigt den enda sanningen.

Läste några sanna ord i min systers blogg HÄR. Det slog mig att dessa fasader, dessa påklistrade leenden, det vi visar utåt, är också det andra människor i vår omgivning skapar en bild kring.

Men det min fina syster skrev är så sant, så sant. Och på något sätt inser jag att vi är mer lika än vad andra tror. Allesammans i syskonskaran. Och mer lika än vad till och med jag tror...

Låg fysisk aktivitet

Vi har inte riktigt varit på topp rent fysiskt här hemma det sista. Förkylningar och andra åkommor har avlöst varandra. Penicillin har ätits och smärta dämpats på alla möjliga vis.

Nu är det återigen måndag, och vi ligger alla tre hemma och orkar inte ta oss för något alls. Förkylning, feber, öroninflammation, magvärk, halsont... Ja, alla lider vi av olika åkommor.

Det värsta är att jag är så otålig.
Jag vill jag vill jag vill.

En massa.

Jobbigt.

En ny blogg...

Jag tänkte att ren information om företaget för smidighetens skull skulle få en helt egen blogg. har ju redan en egen mailadress och hemsida, men där händer det inte så mkt. Så i brist på annan tid skapar jag en blogg.

Kika in på www.stallassla.blogg.se om ni vill höra om arbetet på gården och våra hästar. För att göra ett försök i att hålla bloggen uppdaterad modereras den av både mig och Joakim.

Ni når oss också på stallassla@hotmail.com

Det händer saker på Långemossen

Så jag har inte riktigt tid att uppdatera min lilla blogg.

Jag jobbar på nätterna. Pluggar på dagarna.
Ska börja på en hemtenta som jag borde varit halvvägs med nu.
Ja, ni hör. Det är som vanligt...

Här kommer lite bilder som talar för sig själva.
Ni får hålla tillgodo med dem tills jag hinner lägga ner mer tid på att få ned fler kråkor som bildar ord.

   
   

rik om du vill

Tankar på djupet utifrån mig själv som journalist, mamma, socialpsykolog, egen företagare och människa. De viktigaste orden är de du själv läser på de blanka raderna...

RSS 2.0