Jag är så trött.
Så trött, så trött, så trött.

Men jag försöker.
Försöker, försöker, försöker.

Känns dock inte som om jag räcker till någonstans trots mina ständiga försök.

Vill bara hitta rätt.
Så rätt, så rätt, så rätt.

Men känns som om jag bara gör fel.
Så fel, så fel, så fel.


Lilla flicka... Börja leva ditt eget liv utan att försöka göra rätt. Du är inte så fel så du behöver göra rätt.
Från och med nu borde jag bara vara jag...

Men jag har sådana behov... Behov av att prata, fundera tillsammans med någon, se saker ur olika synvinklar och diskutera det i alla vrår. Vem orkar med sådant? Vem orkar med mig då?
Jag vet inte?
Jag vet verkligen inte...

Så jag blir tyst istället, och gömmer det djupt inne i mig, och har i åtanke att det är jag som är onormal,
att det är jag som gör fel.
Bäst att vara tyst.

Men djupt där inne sitter en liten fågel och viskar till mig, tyst tyst tyst, att
 "är du verkligen så fel? Det borde finnas någon mer som är som du. Det borde finnas någon till dig med"

Och vet ni, jag tror fågeln har rätt...
Men varför är jag då så fel, fel, fel?


Någon sa mig en gång att det vore konstigt om det inte fanns en enda männsika runt mig som var rätt, och att det då alltså måste vara mig det berodde på, mig det var fel på. Bevis nog påstod människan.
Ja, jag har ju faktiskt mött en hel del människor... och inte kan alla sakna det jag söker?
Jag får nog ändra mig trots allt.

Synd, för jag trivs när jag får vara den jag är.
Men det går nog lära sig att trivas med att vara någon annan också...