Tänk er tre vänner som inte setts på länge, i ett kök där de tillsammans förbereder för en liten tacokväll.

Om ni försöker föreställa er hur det såg ut och hur det lät så kanske ni kan uppfyllas av samma bubblande skratt som vi gjorde då, och som jag gör nu när jag tänker tillbaka på det.

Vän 3 var ganska trött för kvällen. Trött som i utmattad alltså. Inte som i lat. Hon hade stekt upp köttfärsen och vi andra hade hackat alla grönsaker och ställt fram på bordet.

Det blev kvar en del färska champinjoner som stod i ett durkslag på diskbänken. Vän 3 går fram dit och frågar mig;

"Ska vi skära de här i mindre bitar också kanske?"

Varpå jag svarar;

"Men det har jag redan gjort!"

Vän 3 tittar på mig, tar sedan upp en av de runda, fina, hela champinjonerna ur durkslaget, ser på mig igen och håller upp den mellan mig och henne. Ser på den och på mig igen och utbrister bestört;

"Ska de inte vara mer skärda än så HÄR?"

Jag och vän 2 tittade på den hela champinjonen och brast ut i ett bubblande skratt, varpå vän 3 insåg vad hon just sagt.



Ni kanske småler iaf...
Jag skrattar nu. Igen!

Tack mina underbara vänner, här kallade 2 och 3.
Ni är underbara. Hade nästan glömt bort vad vi hade.

"Närmar oss norrlands inland. De blånande bergen höjer sig i horisonten, träd i vinterskrud. Älven ligger spegelblank vid vägens kant å var bär vägen? Blicken når en bit innan skogen slukar utsikten. Mörk. Grön. Tät. Gömmer en historia och en hemlighet..." (vän 2)

Du har så rätt, du har så rätt. Och hemligheten bär vi själva i vår egen norrländska skog. Historien bildar livet vi lever nu. Det vi har nu. En treenighet. Tre, ett av de magiska talen.
Vi är orubbliga mina vänner.
Vi är också mörka, gröna, täta... Ogenomträngliga på många vis. Men tillsammans vågar vi släppa igenom mer. Tillsammans ser vi likheter och olikheter som får det mörka att stillsamt lättas upp.

Vi är här!

Behövs det mer?