Vi är så långt bort ifrån varandra på ett sätt. Tiden rusar iväg. Livet kommer emellan. Men inom oss känner vi nog ändå vart vi har varandra. Det som syns på ytan är inte riktigt den enda sanningen.

Läste några sanna ord i min systers blogg HÄR. Det slog mig att dessa fasader, dessa påklistrade leenden, det vi visar utåt, är också det andra människor i vår omgivning skapar en bild kring.

Men det min fina syster skrev är så sant, så sant. Och på något sätt inser jag att vi är mer lika än vad andra tror. Allesammans i syskonskaran. Och mer lika än vad till och med jag tror...