...hinner alltid ikapp, hur mycket man än stressar så står man där i sista änden, i fas med tiden. Man kan lura sig själv att man ligger före i tid, men det är bara en känsla man skapar.

När döden kryper inpå, nära familjen, in i ens hjärta och gör sig påmind inser man snabbt detta.

All tid man haft och som varit, vad var den att hinna? Det räckte ju med att finna!

Så sätt dig ned en stund, ta en paus och inse att tiden inte hinner ikapp, eftersom den aldrig har varit efter. Den finns där. Likt ett konstant tal.

Känslan av att hinna mer ligger enbart i dig själv.

Det enda vi alltid har är tid!