Såg en film med som väckte sjukt irriterande känslor. "One Happy Day". Usch vad förbannad jag blir... men finns ju just sådana människor överallt runt oss i samhället. Bara det att jag valt att hålla mig långt ifrån dem. Människor som inte kommit längre i sitt eget liv än att bara se till sig själva, och också anser att det är rätt och slåss för det.

Kanske rev det upp jobbiga känslor eftersom det påminner mig om svek och liknande människor jag just nu ännu inte lyckats gallra bort helt... Vissa kan man ju inte heller gallra bort ur livet av olika anledningar, det var det filmen belyste mycket också. Ett bröllop där familjer ska ses och "enas" och allt ska vara så lyckligt och gulligt... På ytan.

Besöket på specialistmödravården gick iaf jättebra igår. Bebis väger nu enligt viktskattning ca 2 800 g, så ingen fara på taket längre, men trots det planerar vi inte för något snitt, utan förbereder bara läkare på förlossningen om hur situationen är, vad min kropp har för fysiska bekymmer samt hur sjukdomen kan inverka och att man håller extra koll på moderkakan så den inte lossnar under förloppet. Då är de mer beredda på om något skulle hända, och är det ont om personal när jag kommer in så vet de ju redan då att de måste kalla in extra eftersom min förlossning är (eller rättare sagt snabbt kan bli) otroligt jobbig med stora komplikationer. Men jag är inte så orolig, idag har man ju koll på det mesta UTAN att vara så förberedda som de är nu och räddar de flesta om olyckan är framme. Chansen att det ska gå väl och bli en helt "vanlig" förlossning är trots allt mycket större. Det viktigaste är ju ändå att jag känner trygghet i det hela, sen löser ju sig resten...

Solen skiner, det är varmt och klibbigt inne, jag har otrolig värk och kan knappt röra mig i soffan, ett besudlat sinne med onda tankar. Blä... Hormoner, tankar, känslor och tristess är ingen bra kombo.

Men i morgon är en annan dag. Och nästa timme är en ny timme.