Dåligt humör...
Ja, riktigt dåligt humör. Fy. Jag vill ju vara glad och uppåt. Men idag är det tvärtom. Beror garanterat på värken. Fick ju i min envishet för mig att uppfostra en av mina hästar som bråkade med ena stalltjejen i hagen igår, och att jaga häst i hagen var ingen hit idag. Sabla skit... Men vill ju i min envishet inte låta en unghäst göra som den vill och lära sig smita ut ur hagen. Då blir det ju ett rent h-ete sen. :o(
Såg en film med som väckte sjukt irriterande känslor. "One Happy Day". Usch vad förbannad jag blir... men finns ju just sådana människor överallt runt oss i samhället. Bara det att jag valt att hålla mig långt ifrån dem. Människor som inte kommit längre i sitt eget liv än att bara se till sig själva, och också anser att det är rätt och slåss för det.
Kanske rev det upp jobbiga känslor eftersom det påminner mig om svek och liknande människor jag just nu ännu inte lyckats gallra bort helt... Vissa kan man ju inte heller gallra bort ur livet av olika anledningar, det var det filmen belyste mycket också. Ett bröllop där familjer ska ses och "enas" och allt ska vara så lyckligt och gulligt... På ytan.
Besöket på specialistmödravården gick iaf jättebra igår. Bebis väger nu enligt viktskattning ca 2 800 g, så ingen fara på taket längre, men trots det planerar vi inte för något snitt, utan förbereder bara läkare på förlossningen om hur situationen är, vad min kropp har för fysiska bekymmer samt hur sjukdomen kan inverka och att man håller extra koll på moderkakan så den inte lossnar under förloppet. Då är de mer beredda på om något skulle hända, och är det ont om personal när jag kommer in så vet de ju redan då att de måste kalla in extra eftersom min förlossning är (eller rättare sagt snabbt kan bli) otroligt jobbig med stora komplikationer. Men jag är inte så orolig, idag har man ju koll på det mesta UTAN att vara så förberedda som de är nu och räddar de flesta om olyckan är framme. Chansen att det ska gå väl och bli en helt "vanlig" förlossning är trots allt mycket större. Det viktigaste är ju ändå att jag känner trygghet i det hela, sen löser ju sig resten...
Solen skiner, det är varmt och klibbigt inne, jag har otrolig värk och kan knappt röra mig i soffan, ett besudlat sinne med onda tankar. Blä... Hormoner, tankar, känslor och tristess är ingen bra kombo.
Men i morgon är en annan dag. Och nästa timme är en ny timme.
Och just det ja...
...för övrigt.
Senaste tillväxtultraljudet visade att bebis inte längre vara alarmerande liten. Den 21 (om jag minns rätt) ska jag tillbaka och kolla läget samt planera utifrån status då hur det blir med förlossningen utifrån min ärftliga sjukdom. Alla alternativ är möjliga, fast jag undviker gärna ett snitt om det går. Och eftersom bebis varit liten så är det ju klokt att vänta så länge som möjligt nu när moderkaka och fostervatten ser bra ut.
Och så var det då mina järnvärden (HB). De är fortfarande låga MEN det har kvittat hur mycket järn jag proppat i mig de senaste fem månaderna, för jag har nämligen grav vitamin B12 brist. Detta TROTS att jag under graviditeten faktiskt knaprat såna piller, "ifall om att".
Vidare utredning till varför får tas vid ett senare tillfälle. Men B12 lagras i kroppen och används sedan vid behov och brist på detta tyder på att lagren i bla lever urlakats under lång tid och många år. Det förhindrar också kroppen från att ta upp järn.
4 veckor kvar till beräknad förlossning (v. 35+4 idag)
Vecka 32+4 Vecka 33+4 med Gustav på magen
Jag sörjer redan den tid som varit, att jag inte kunnat njuta av graviditeten och skapa alla de där banden till bebis i magen som man faktiskt drömt om. Och det lär ju ta tid innan man ger sig in i det igen (om man ens gör det). Därför gissar jag att sorgen blir extra stor. Det var inget jag själv var beredd på, men jag gissar att det är helt normalt...
Senaste tillväxtultraljudet visade att bebis inte längre vara alarmerande liten. Den 21 (om jag minns rätt) ska jag tillbaka och kolla läget samt planera utifrån status då hur det blir med förlossningen utifrån min ärftliga sjukdom. Alla alternativ är möjliga, fast jag undviker gärna ett snitt om det går. Och eftersom bebis varit liten så är det ju klokt att vänta så länge som möjligt nu när moderkaka och fostervatten ser bra ut.
Och så var det då mina järnvärden (HB). De är fortfarande låga MEN det har kvittat hur mycket järn jag proppat i mig de senaste fem månaderna, för jag har nämligen grav vitamin B12 brist. Detta TROTS att jag under graviditeten faktiskt knaprat såna piller, "ifall om att".
Vidare utredning till varför får tas vid ett senare tillfälle. Men B12 lagras i kroppen och används sedan vid behov och brist på detta tyder på att lagren i bla lever urlakats under lång tid och många år. Det förhindrar också kroppen från att ta upp järn.
4 veckor kvar till beräknad förlossning (v. 35+4 idag)
Vecka 32+4 Vecka 33+4 med Gustav på magen
Jag sörjer redan den tid som varit, att jag inte kunnat njuta av graviditeten och skapa alla de där banden till bebis i magen som man faktiskt drömt om. Och det lär ju ta tid innan man ger sig in i det igen (om man ens gör det). Därför gissar jag att sorgen blir extra stor. Det var inget jag själv var beredd på, men jag gissar att det är helt normalt...
8 månader tillgodo...
Undra om det fungerar så, att jag efter dessa åtta månader får åtta nya tillgodo.
Knappast, den som ger sig in i livet får livet tåla ;o)
Jag är förundrad. Under de sista tre dagarna har jag för första gången på lång, lång tid, ja sedan långt innan graviditeten, fått uppleva känslan av att glida fram på små rosa fluffiga moln, sådär mjukt, vackert, rosaskimrande ni vet. Den där fysiska känslan av lugn och ro i den fysiska kroppen...
Jag har fått känna på att vara smärtfri!
Visst, bara i vissa lägen, och om jag ligger eller står på et visst sätt. Men det gör detsamma. Att vara smärtfri är ju något OTROLIGT. Kan inte minnas att jag känst så här på flera år, och när jag kände det första gången nu för ett par dagar sedan trodde jag att något var fel.
Att jag var lam, men jag kände ju att jag kunde röra mig.
Att bebisen var död i magen, men jag kände ju att den rörde sig.
Att jag drömde, men jag visste ju att jag var vaken.
Jag vet ju att jag blev otroligt mycket bättre de sista veckorna under förra graviditeten också, men har ju inte ritkigt vågat tro det nu, för att hoppas på något som aldrig blir är tungt.
Det känns precis som med Alice, att bebis nu fixerat sig, jag kan inte längre känna de där livloiga rörelserna utan de är lite mer begränsande och huvudet känns inte längre som att det går att flytta på i magen utan mer en del av mig.
TÄNK om jag kan få några sådana här veckor. Nu äter jag inte ens alvedon... Det är ju bara att undvika de rörelser som gör ont- och vips är jag smärtfri!
Naturens under...
Are you Impressed? I´m inpressed!
Knappast, den som ger sig in i livet får livet tåla ;o)
Jag är förundrad. Under de sista tre dagarna har jag för första gången på lång, lång tid, ja sedan långt innan graviditeten, fått uppleva känslan av att glida fram på små rosa fluffiga moln, sådär mjukt, vackert, rosaskimrande ni vet. Den där fysiska känslan av lugn och ro i den fysiska kroppen...
Jag har fått känna på att vara smärtfri!
Visst, bara i vissa lägen, och om jag ligger eller står på et visst sätt. Men det gör detsamma. Att vara smärtfri är ju något OTROLIGT. Kan inte minnas att jag känst så här på flera år, och när jag kände det första gången nu för ett par dagar sedan trodde jag att något var fel.
Att jag var lam, men jag kände ju att jag kunde röra mig.
Att bebisen var död i magen, men jag kände ju att den rörde sig.
Att jag drömde, men jag visste ju att jag var vaken.
Jag vet ju att jag blev otroligt mycket bättre de sista veckorna under förra graviditeten också, men har ju inte ritkigt vågat tro det nu, för att hoppas på något som aldrig blir är tungt.
Det känns precis som med Alice, att bebis nu fixerat sig, jag kan inte längre känna de där livloiga rörelserna utan de är lite mer begränsande och huvudet känns inte längre som att det går att flytta på i magen utan mer en del av mig.
TÄNK om jag kan få några sådana här veckor. Nu äter jag inte ens alvedon... Det är ju bara att undvika de rörelser som gör ont- och vips är jag smärtfri!
Naturens under...
Are you Impressed? I´m inpressed!
