...och låter det brinna.

Vi tänder fler

Så många vi kan hinna

Vi går från rum till rum
Ser leenden från dig spegla
Våra djup i hjärtan
Och minnen

Tack för att vi fick ha dig till låns. Vi minns dig lilla vän som den du var och den du är i våra hjärtan.

Att älska ett barn
Att känna ett barn
Att finna ett barn
Att minnas ett barn

Vila i frid, och hälsa änglarna från oss.

Vi tänker ofta på dig. (men det tror jag att du vet)

Styrketankar till alla nära och kära

Ibland slår mig tanken. Att magkänslan nog är sann. 

 

Och då gråter jag... Stora runda tårar som sakta trillar på min kind. 


Jag vill inte att det ska vara sant. Jag vill tro annat. Jag vägrar lita på min magkänsla denna gång.

Sen blir magkänslan ett faktum. Svart på vitt. Framför mina ögon. Och jag gråter mer...


För mig ör tvivel till för att utrotas. Först när alla vägar, alla försök, alla bitar fallit platt till marken. Först när man har en klar bild över saken, kan man bilda sig en uppfattning.

Jag har knappt aldrig lyckats med just det- att utrota alla tvivlar och att försöka på alla sätt som finns. I mitt sinne finns det alltid, ALLTID ännu ett sätt, ännu ett försök, ännu en väg att gå. Med den vetskapen möter jag istället alla människor där de är i den godhet de faktiskt besitter och inte i tvivlet.

Jag vill alltid försöka möta människor i deras goda, se människor där de är och inne i mitt hjärta förstå att jag inte är människa nog att döma andra. För jag har aldrig någonsin i hela mitt liv kunnat utröna alla tvivel. Och jag tar hellre till mig det som är gott hos människan än det som är ont.

Enda gången jag tar avstånd är när orden passerar min rygg utan att först ha passerat mig. Att på omvägar få höra andras tänkta sanningar om mig eller mina närmaste vänner är tungt. Jag står för den jag är. Jag står för det jag gör. Jag tänker alltid att det jag säger ska jag kunna säga även till personen ifråga. Annars är tvivlen för stora och jag har antagligen fel, och jag vill då istället möta människan i sitt goda...

Men jag orkar inte lögner bakom någons rygg. Jag orkar inte smutskastning där man gör det i smyg. Jag orkar inte baktaleri och spridande av rykten där man lämnar personen ifråga utanför.

Det svåra är
Att människor som utsätter mig för det
Är människor jag älskar för deras goda och fina
Men jag kan inte hjälpa mig i deras ögon innan de sanna ögonen öppnas

Jag har vetat men inget sagt
Jag har dragit mig tillbaka och väntat

Jag är ingen annan än mig själv- och även om jag ständigt försöker möta folk på min väg genom livet kan jag inte vara någon för alla. Jag kan bara vara mig själv för alla. Den som möter människans godhet och inte dömer.