Tiden...
...hinner alltid ikapp, hur mycket man än stressar så står man där i sista änden, i fas med tiden. Man kan lura sig själv att man ligger före i tid, men det är bara en känsla man skapar.
När döden kryper inpå, nära familjen, in i ens hjärta och gör sig påmind inser man snabbt detta.
All tid man haft och som varit, vad var den att hinna? Det räckte ju med att finna!
Så sätt dig ned en stund, ta en paus och inse att tiden inte hinner ikapp, eftersom den aldrig har varit efter. Den finns där. Likt ett konstant tal.
Känslan av att hinna mer ligger enbart i dig själv.
Det enda vi alltid har är tid!
Välkommen till världen.
I samma sekund som hästarna släpptes på bete igår och jag stod och njöt av den friska vårluften, stillheten och ron som svävade i en skir dimma över det gröna gräset, föddes en son. Min guddotters lillebror.
Min bästa barndomsvän är nu tvåbarnsmor och en ny era börjar...
Välkommen till världen älskade barn!
Kvällen var trolsk...
Regnet hängde i luften men skyn var klar.
Fukten fanns runtomkring men luften var frisk.
Solen hade gått ned men kvällen var ljus.
Graderna sjönk men luften var varm.
Och tårarna rann på min kind.
Över en älskad storasyster.
Över en älskad lillebror.
Över en familj som nu är fyra...
Över en älskad storasyster.
Över en älskad lillebror.
Över en familj som nu är fyra...
Välkommen in i vår jättefamilj där vi alla finns för varandra. Stora som små.
Tingeling och kyrkan
Lilltjejen har fått en sååå fin frukostservis av sin mors faster.
Med Tingeling som numer börjar bli en av favoriterna. "Tingi"
Nu är det dags att åka till kyrkan där lilltjejen ska sjunga.
Det är tuffa tider...
Har ni någonsin varit med om att förlora en av era allra bästa vänner?
Ångesten som följer efter att man inser att tider som varit aldrig kommer igen...
Trycket över bröstet, känslan och tankarna...
Tårarna på kinden, på kudden, på bordet...
Har ni någonsin varit med om att förlora en av era allra bästa vänner?
Trots att denne finns kvar...
Trots att banden mellan er knutits starkare än någonsin...
Trots att ni älskar varandra mer än ni någonsin gjort...
Har ni någonsin varit med om att förlora en av era allra bästa vänner?
Trots att ni har samma själ i sinnet.
Trots att ni har samma liv i kroppen.
Trots att ni har samma familj i hjärtat.
Har ni någonsin varit med om att förlora en av era allra bästa vänner?
Utan att ni gjort något alls.
Utan att något har förändrats mellan er.
Utan att ni har kunnat påverka det.
Har ni någonsin varit med om att förlora en av era allra bästa vänner?
Det är tuffa tider nu.
När ofödda drömmar fladdrar förbi utan att man kan se dem, höra dem, röra dem.
När man står bredvid.
Utan att kunna göra någonting.
I sitt eget liv.
I vännens egna liv.
I vårat eget liv.
Och kanske var det aldrig menat att det skulle vara vi i den sommar vi planerat.
Och kanske var det aldrig menat att det skulle bli som vi tänkt.
Och kanske var det aldrig tanken att vår lycka skulle uppfyllas.
Men vi tvingas stå bredvid.
Och se på.
Och drömma...
Och se sin själsfrände drömma...
Skillnaden är bara att det plötsligt görs i ensamhet. Utan att vi längre har en självklar plats hos varandra. Utan att vi kan finnas för varandra så som vi båda vill finnas för varandra.
Jag har då aldrig varit med om det...
Förrän nu...
Och först nu vet jag vad riktig ångest innebär.
Maktlöshet, den enda känslan jag tydligt kan urskilja.
Och vad som än händer, vad som än sker. Så kommer det aldrig, aldrig, aldrig bli samma sak igen.
På många, många, långa, tunga år.
Jag har aldrig någonsin längtat så mycket efter att spola fram livet som nu.
Det är tuffa tider...
Ångesten som följer efter att man inser att tider som varit aldrig kommer igen...
Trycket över bröstet, känslan och tankarna...
Tårarna på kinden, på kudden, på bordet...
Har ni någonsin varit med om att förlora en av era allra bästa vänner?
Trots att denne finns kvar...
Trots att banden mellan er knutits starkare än någonsin...
Trots att ni älskar varandra mer än ni någonsin gjort...
Har ni någonsin varit med om att förlora en av era allra bästa vänner?
Trots att ni har samma själ i sinnet.
Trots att ni har samma liv i kroppen.
Trots att ni har samma familj i hjärtat.
Har ni någonsin varit med om att förlora en av era allra bästa vänner?
Utan att ni gjort något alls.
Utan att något har förändrats mellan er.
Utan att ni har kunnat påverka det.
Har ni någonsin varit med om att förlora en av era allra bästa vänner?
Det är tuffa tider nu.
När ofödda drömmar fladdrar förbi utan att man kan se dem, höra dem, röra dem.
När man står bredvid.
Utan att kunna göra någonting.
I sitt eget liv.
I vännens egna liv.
I vårat eget liv.
Och kanske var det aldrig menat att det skulle vara vi i den sommar vi planerat.
Och kanske var det aldrig menat att det skulle bli som vi tänkt.
Och kanske var det aldrig tanken att vår lycka skulle uppfyllas.
Men vi tvingas stå bredvid.
Och se på.
Och drömma...
Och se sin själsfrände drömma...
Skillnaden är bara att det plötsligt görs i ensamhet. Utan att vi längre har en självklar plats hos varandra. Utan att vi kan finnas för varandra så som vi båda vill finnas för varandra.
Jag har då aldrig varit med om det...
Förrän nu...
Och först nu vet jag vad riktig ångest innebär.
Maktlöshet, den enda känslan jag tydligt kan urskilja.
Och vad som än händer, vad som än sker. Så kommer det aldrig, aldrig, aldrig bli samma sak igen.
På många, många, långa, tunga år.
Jag har aldrig någonsin längtat så mycket efter att spola fram livet som nu.
Det är tuffa tider...
