...blev så påtagligt frånvarande när jag var tvungen att förklara den. Utan den har man inget liv, utan den går det bara nedåt, utan den är glädjen långt bort och bitterheten ligger nära tillhands.

Finns det någon som kan inspirera mig att våga?
Jag vet inte jag... Ligger allt hos mig? Kan någon ge mig den?

Någon sa mig att jag var förändrad, att jag var bitter och såg allt så negativt... Jag vet. Samma person sa mig också att den längtade efter att få prata med den "gamla" jag.

Men vet ni? Det är sorgligt... för hon kommer aldrig tillbaka. förhoppningsvis en ny jag, men tider som varit, tider som flytt förblir alltid dåtid.

Skrämmande, men det finns bara en väg att gå om man ska fortsätta, och det är framåt.

Alternativet jag har är att hoppa av livet, men det törs jag inte utan att dra i nödbromsen lite innan, och då slår man sig inte när man sedan hoppar, och så är man ändå kvar på spåret som vi kallar liv.

Så det finns bara en väg att gå, och det är framåt. Genom det onda, genom och förbi det onda, genom förbi och framför det onda.

Det onda blir också dåtid en dag, och då är jag glad över att det är dåtid, och att det är en dåtid som existerar.

---

---

Dåtiden skapar framtiden i detta nu. Nutiden varar under tiden...