Tragedi två våningar upp!
Jag har förlorat ännu ett av mina ankare i livet. Det gick upp för mig igår...
Plötsligt!
Två våningar var allt som behövdes för att få perspektiv på saker och ting. Två våningar!
Min "hemstad"!
Inte så att den rasat i ett jordskred. Inte heller så att terrorister störtat i Rådhuset eller bombat stadskärnan. Inte ens så att den översvämmats av älven.
Nej, jag hade lovat att äta en bit med en gammal vän jag knappt aldrig träffar, och när jag sitter där, några våningar upp och ser ut över stadskärnan...
Två våningar var allt som behövdes för att få perspektiv på saker och ting. Två våningar!
Eller kanske flera års liv på annan ort. Sex års liv från staden?
Det kan tyckas låta bisarrt, men det var en stor tragedi för mig. Jag har ständigt haft en känsla av att jag alltid haft min hemstad. Den har funnits där och hela tiden varit ett alternativ. Om jag ledsnar på att bo i bushen, om jag ledsnar på att bo på annan ort, om jag saknar mina vänner...
Att inga vänner finns kvar har jag konstaterat a long time ago.
Och att jag plötsligt ses som främling, och att jag liksom alla andra inflyttade till staden möts med artiga ´hej´ och ´hur mår du´ och ´det är väldigt fint väder idag´ men snällt får stå utanför gemenskapen och titta har jag också konstaterat för längesedan...
Dock är det inte det det här inlägget handlar om.
Men att staden var så patetisk.
Att den var så liten.
Att den var så öde.
Att den inte uppfyllde alla de tankar jag haft om den under min uppväxt.
Att den inte duger, ens som tillflyktsort för ett tag.
DET är skrämmande...
Så vart ska jag ta vägen nu? När jag inte orkar mer...? Staden försvann...
Två våningar var allt som behövdes för att få perspektiv på saker och ting. Två våningar!
I parken där lekte barn.
Så släppte man ner en bomb, och staden försvann.
Svara mig du.
Var är den nu.
Jag bara undrar,
var är den nu?´
Mitt hjärta slår för norrland
Du är alltid välkommen i Ystad!
Å Norrland klappar för dej... kom tillbaka till de grön dalarna, de blånande bergen och de djupa skogarna. Kom å rid med mig i det frostnupna landskapet när träden lyser eldröda mot den höga himlen och skyn. Kom låt oss tolka bakom broddskodda hästar i gnistrande snö en stjärnklar kväll, låt oss slukas av skogens tystnad och mörker där ingen varken hör eller ser.
Låt oss spränga fram på mjuka sandvägar med granarna som skydd.
Låt oss sitta på altanen och se solen gå ned över det vindunderliga landskapet och njuta av livet, lugnet och tystnaden...
Förstår ni? Förstår ni nu varför jag inte kan släppa norrland?
