Vem det är, det vet jag inte... men jag känner det, och jag märker det. I det där ögonblicket, då man gett upp. Då plötsligt dyker människor upp, öppnar bildörren, ler och får mig att le. Gång på gång är det någon som hindrar mig från att falla djupare när det är som allra värst...

Vem är det som ser? Vem är det som styr? Vem är det som bestämmer? Vem bestämmer om vi ska tro? Och vad bestämmer om vad vi ska tro på?

En natt drömde jag att jag vandrade längs med en strand tillsammans med Herren. Många scener från mitt liv blixtrade över himlen, och vid varje scen såg jag fotspår i sanden. Ibland fanns där två par, ibland bara ett. Detta plågade mig eftersom jag vid de svåra stunderna i livet, när jag plågades, sörjde eller var bedrövad, bara kunde se ett par fotspår, så jag sade till Herren:
"Herre, Du lovade mig att om jag följde Dig så skulle Du alltid gå vid min sida. Men jag har sett att det bara finns ett par fotspår i sanden vid mina svåraste stunder. Varför övergav Du mig när jag behövde Dig som bäst?
Herren svarade: "De år då du bara ser ett par fotspår, mitt barn - då bar jag dig."