Jag hade så bråttom när jag föddes, så mamma hann inte ens med. Hon hade cyklat en mil för att lämna in stryktipset. Sen skulle hon på en vanlig rutinkontroll. När hon skulle gå vände hon sig om i dörren och sa;
"Förresten, jag hade någon konstig flytning alldeles nyss"

Sköterskan svarade att det antagligen inte var något konstigt, men att hon lika gärna kunde lägga sig i gynstolen när hon ändå var här, så skulle en barnmorska komma och kolla lite snabbt på henne.

Barnmorskan kom, småpratade lite och så kikade hon på mamma.
"Men JÖSSES! Du är ju öppen för 8 cm, du måste till förlossningen NU!"

Sedan hände allt ruskigt fort. Mamma hann knappt till förlossningen. Pappa hann än mindre. Jag ville UT. Så kom jag, drygt en månad för tidigt. Och mamma som hade planerat allt så noga om hur det skulle vara när hennes förstfödda skulle komma till världen. Vad hon skulle ha med sig till BB, vilka hon skulle ringa... 

"Värkar? Jag hade ju bara lite ont i ryggen." sa mamma.


Jag skötte det själv, och fort skulle det gå, och perfekt blev det för mig. Tjugo över sex, 46 cm och 2600 g.

Thats me!
Som alltid!