Vår perfekta värld
Familjen fnittrande under ett täcke på reklambladet.
Den perfekta familjebilen på en reklampelare.
Det skinande köket på teve.
Den vackra pedantskötta trädgården hos grannen.
Barnen i skolan, välkläda med märkeskläder.
Vackra, pigga och ständigt leende mamman på dagis då hon hämtar barnen.
Jag känner mig så operfekt.
Så otillräcklig.
Så utanför.
Så annorlunda.
Jag som gråter över saker titt som tätt.
Jag som bara längtar efter att få ha någon att älska nära mig.
Jag som inte har råd med den där nyaste prylen.
Jag som är så känslig när det gäller känslor.
Jag som har det som en soptipp hemma i huset.
Jag som inte får tid att klippa gräset.
Jag som gråter över saker titt som tätt.
Det tär. Det tär så oerhört. Och jag blir inte av med den inre stressen. Den inre pressen. Överallt, vart jag än vänder mig ställs krav. Ingenstans kan jag bara få vara. Få slappna av.
Känslan av att slappna av måste man jaga. Man måste stressa, jaga, skynda för att hinna hitta känslan av att få slappna av. Sjunka djupt ned i en trygg vardag, en trygg famn, en stilla hamn.
Dygnet räcker inte till.
Mina tårar räcker inte till.
Jag orkar inte.
Snälla du som styr. Låt mig slippa detta...
Jag orkar inte jaga.
Vill bara gömma mig och låta tåraran fortsätta rinna...
Jag ser också den perfekta världen överallt där jag går, människor i sitt förflutna som man möter i kön på ica, de nästan bubblar av otålighet över at de inte snabbt nog kan tala om att de nyss minsann beställt en ny volvo med extraordinär inredning.
Eller att de precis har laggt ett bud på 2 mille på ett större hus i finaste villakvarteret.
Att varenda en dessutom (trots att de redan har två eller tre barn)verkar vara gravid eller försöker bli gravid vittnar om att de dessutom har ett väl fungerande sexliv.
Barnen är rödkindade och klädda i blå eller röda polarn och pyret jackor och ecco skor.
Men jag vet också att när de kommer hem ser familjebilden helt annorlunda ut....
Dessa mammor sliter från klockan fem på morgon till sent på natten för att kunna uppräthålla denna fasad av obeskrivlig lycka, skulder är det enda kapital de har och de är dömda att leva ihop med sina frånvarande män eftersom de inte skulle ha råd att leva annars.
Sex är någonting som se ställer upp på trotts att de är döds trötta av allt städande och plockande.
Näe, jag har inget perfekt liv, men jag väljer att göra det som jag vill göra och som är kul för då blir det tråkiga och jobbiga lite lättare att ta itu med... Städa kan jag göra en annan dag...
Bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete.
Gråta är dessutom inte en svaghet utan en styrka som gör att man rensar och går vidare.......
KRAM
Bra skrivit av föregående anonyma talaren.
Även om du inte tror och även om du inte vet så kände jag en gång som du. En gång var jag du. Jag satt där med tårar i min lägenhet och längtade efter det perfekta livet, ångesten kom smygande, tärande och kliande,skavande. Jag kände krav från överallt och ingenstans passade jag in.
Men så flyttade jag hem.
Och insåg att det viktigaste i mitt liv var jag.
Det tog mig något år att kämpa mig upp till den jag är idag, men jag satte ryggen till alla krav, tvingade mig själv att alltid rannsaka mig själv och mitt inre innan jag gav svar.
Det absolut bästa gåvan man kan ge till sig själv är att strunta i vad andra säger och tycker. Det är tyvärr även det svåraste man kan göra, men man blir stark och självständig.
Njut av andras vackra skinande hem, men kom ihåg att "Kan man inte få det man älskar måste man lära sig älska det man har!"
Se guldkornen i vardagen, njut av cornflaksen som krossas i munnen, lyssna på fåglarna när du går till bilen, lukta på jorden när du rider.
Jag skrev ett inlägg i min blogg om att vara lycklig och att leva MED KÄNSLA. Det är viktigare än man tror.
Men framför allt att lära sig vara den man är.
Allt ska verka så perfekt utifrån. Men jag vet att om man kommer inneanför dem stängda dörrarna har nog alla det sämre än vad man har kunnat tro
