A minns du? För dig nu...

Det är fjorton dagar kvar till julafton.

Hon går sakta längs den asfaltsbelagda byvägen. Det ligger flera små torpargårdar här och var, men från vägen ser allt öde ut. Små skogsdungar och åsar skymmer de närmsta gårdarna. Om man koncentrerar sig kan man se ett svagt ljus från fönstren glimta till mellan trädgrenarna. Vintern vägrar komma och regnet piskar hennes ansikte medan blåsten styr in de vassa dropparna varhelst den kommer åt. Åkrarna ligger öde, vilande. Upplöjda bidar de sin tid och väntar på våren då de åter ska brukas och så småningom blomstra.


Det är fjorton dagar kvar till julafton och hon är ensam.

Mörkret är vakande, stilla. Det omsluter henne på alla sidor och blåsten och regnet styr henne vinglande framåt längs vägen. Hon är inte på väg någonstans, hon är bara ensam. Hennes skor är leriga, trots den belagda vägen och de trampar rytmiskt framåt. Hon är på väg framåt, på väg till något annat, men har ändå inget mål. Hon är på väg framåt, men är inte på väg någonstans.


Det blonda håret trasslar sig stripigt längs ryggen och hennes kappa kämpar för att skydda kroppen mot den envisa vätan. Hon får syn på granen. Hennes gran. Den utvalda granen. Den får växa kvar nu.

Det är fjorton dagar kvar till julafton, hon är ensam och julen får bo kvar med granen ute.

Regnet är stilla ihärdigt och liksom henne vägrar det släppa den vita julen närmare. Blåsten kämpar för att sprida nederbörden som ska lägga sig vit över täkterna, men förgäves. Regnet vägrar släppa taget om hösten. Vill inte vidare. Blåsten piskar och piskar. Driver regnet. Hon drivs framåt men kan omöjligt släppa taget.


Ska hon vända? Vart hamnar hon då?

Ska hon springa? Vart hamnar hon då?

Ska hon stanna? Vart hamnar hon då?


Hon försöker att göra ingenting.

Inte tänka, inte känna... Inte öka, inte minska... Inte hitta, inte leta... Bara gå!

Vägen är lång och ju längre hon går desto längre tycks den bli. Horisonten förflyttas ständigt framåt. Vad finns där? Är det värt att gå?


Hon söker svar som inte finns och hon finner lösningar som inte existerar.

Vägen är lång, oändlig tycks det. Vägen tillbaka är snart lika lång. Hon får inte stanna. Inte tänka


Hon stannar

Hon sjunker

panik


så många jular
så många dagar
ett livsöde 



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

rik om du vill

Tankar på djupet utifrån mig själv som journalist, mamma, socialpsykolog, egen företagare och människa. De viktigaste orden är de du själv läser på de blanka raderna...

RSS 2.0