Jag har en vän som på något sätt halkat undan. Jag kan bara vänta och se. Jag kan inte hjälpa eller visa vägen. Vissa saker gör mig arg. Andra saker gör mig ledsen. Men jag kan bara vänta och se. Vännen är långt bort från mig. Faller tillbaka i sina gamla banor. Följer sina gamla mönster. Men jag är inte dennes liv, jag kan inte finnas på det sättet. Jag kan bara vänta och se.

Orden i förra citatinlägget läs dem här (de nedersta) är konstigt nog skrivna av samma person som nu dyker upp i mitt huvud. Jag är påverkad gånger två av honom denna vecka.

---

Sören Kierkegaard, dansk författare och filosof 1813-1855

---

Om jag vill lyckas föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där.
Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad hon gör, men först och främst förstå det hon förstår.
Om jag inte kan det hjälper det inte att jag kan och vet mera.

Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så beror det på att jag är fåfäng och högmodig, och egentligen vill bli beundrad av den andra istället för att hjälpa henne.
All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa, och därmed måste jag först förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska utan att tjäna.

Kan jag inte detta
Så kan jag inte heller hjälpa någon.

---