Det närmar sig *ryser*
Helgen närmar sig...
Usch, vill inte. På mycket mycket länge vill jag inte. Jag vill inte leva fram tills dess. Inte uppleva den.
Så mycket som ska hända.
Saker som bara måste ske, men jobbigt känslosamma saker som berör djupt djupt där inne.
Saker som rör mitt gamla liv. Saker som rör min familj. Saker som rör tråkiga bitar i livet. Flera delar. Flera saker kommer ske.
Mina ben orkar knappt bära mig i alla förberedelser. Ibland får jag bara sätta mig ned. Dra några djupa andetag, och intala mig att snart, snart är helgen över...
Det värsta är, att jag vet, att i det stadiet jag är nu kommer situationen påverka mig något oerhört. Skapa djupa märken. Mer än vad som egentligen skulle behövas.
Varför kan jag inte vara stark?
Varför kan jag inte bara orka?
Varför ska mina ben bli svaga, mitt hjärta slå dubbelslag, min kropp strejka?
Varför ska drömmarna vara så hemska på nätterna, tankarna så mörka på dagarna?
Varför ska tårarna rinna?
Varför?
Varför kan jag inte bara vara stark?
Men det kommer verka som det. Det kommer se ut som om jag är stark.
Till vilket pris?
Vännerna mina... jag ber er. Ha förståelse för att jag inte kommer vara kontaktbar efter helgen. Jag kommer behöva försvinna ett tag. Ladda, ladda, ladda. Gråta i lugn och ro, känna i lugn och ro...
Jag hoppas bara, jag hoppas bara så innerligt att jag klarar av det... Vill inte ramla igen. Inte nu.
*djup suck* Jag letar febrilt efter halmstrå att hålla fast i. Något som skulle kunna få mig att orka. Men det känns lönlöst. Varför skulle jag hitta det nu? Det är så dags att börja leta nu...
Jag får tänka som vanligt. Nästa gång, nästa gång saker sker som skapar en livskris. Då, då kanske...
Har inte sovit de senaste veckorna... Inte kunnat sova. Nu har det plötsligt vänt. Sedan igår sover jag jämt. Hela dagarna. Tala om att kroppen försvarar sig. Tala om att det fysiska krockar med det psykiska.
Stackars min kropp...
Det positiva är att jag kommer gå ned i vikt. Om man nu blir glad av det...
Usch, vill inte. På mycket mycket länge vill jag inte. Jag vill inte leva fram tills dess. Inte uppleva den.
Så mycket som ska hända.
Saker som bara måste ske, men jobbigt känslosamma saker som berör djupt djupt där inne.
Saker som rör mitt gamla liv. Saker som rör min familj. Saker som rör tråkiga bitar i livet. Flera delar. Flera saker kommer ske.
Mina ben orkar knappt bära mig i alla förberedelser. Ibland får jag bara sätta mig ned. Dra några djupa andetag, och intala mig att snart, snart är helgen över...
Det värsta är, att jag vet, att i det stadiet jag är nu kommer situationen påverka mig något oerhört. Skapa djupa märken. Mer än vad som egentligen skulle behövas.
Varför kan jag inte vara stark?
Varför kan jag inte bara orka?
Varför ska mina ben bli svaga, mitt hjärta slå dubbelslag, min kropp strejka?
Varför ska drömmarna vara så hemska på nätterna, tankarna så mörka på dagarna?
Varför ska tårarna rinna?
Varför?
Varför kan jag inte bara vara stark?
Men det kommer verka som det. Det kommer se ut som om jag är stark.
Till vilket pris?
Vännerna mina... jag ber er. Ha förståelse för att jag inte kommer vara kontaktbar efter helgen. Jag kommer behöva försvinna ett tag. Ladda, ladda, ladda. Gråta i lugn och ro, känna i lugn och ro...
Jag hoppas bara, jag hoppas bara så innerligt att jag klarar av det... Vill inte ramla igen. Inte nu.
*djup suck* Jag letar febrilt efter halmstrå att hålla fast i. Något som skulle kunna få mig att orka. Men det känns lönlöst. Varför skulle jag hitta det nu? Det är så dags att börja leta nu...
Jag får tänka som vanligt. Nästa gång, nästa gång saker sker som skapar en livskris. Då, då kanske...
Har inte sovit de senaste veckorna... Inte kunnat sova. Nu har det plötsligt vänt. Sedan igår sover jag jämt. Hela dagarna. Tala om att kroppen försvarar sig. Tala om att det fysiska krockar med det psykiska.
Stackars min kropp...
Det positiva är att jag kommer gå ned i vikt. Om man nu blir glad av det...
Kommentarer
Sofie
Hej sis, hur mås det? låter inte som att allt är hetl okej när man läser :( prata med mig om det är något. Är det på fullaste allvar att dina inlägg blivit cencurerade eller har det bara varit blogg torka`?
Trackback
