Ett halvt steg längre från döden

Jag kan tänka mig hur det känns. Har aldrig gjort det, men det var ruskigt nära igår.

Vintermörkret har ännu inte hunnit släppa taget om eftermiddagarna, och trots att det nu blir ljusare och ljusare så vägrar mörkret att riktigt släppa taget om dagen.
Det hänger regn i luften. På ett sådant där sätt det bara kan göra när det egentligen borde komma snö. Det är dock för varmt för snö, men för kallt för ett riktigt vårregn. Alltså hänger det istället i luften, bildar ett dis, en slags fuktig, mörk och lite skrämmande dimma.

Vindrutetorkarna på bilen får jobba, trots att inga regndroppar faller. Vägen är smal och slingrig. På båda sidor syns mörka, leriga åkrar. Långt bort över nejden på ena sidan syns ett svagt ljus från ett boningshus. På andra sidan skymtar man skogen i horisonten. Men det är svårt att avgöra vad som är åker, skog och himmel i det mörka diset.
Hellas extraljus lyser upp vägen framför oss. Jag, lilla bäbisen, hennes mor och en god vän sedan gammalt. Bilen är full och vi småpratar glatt om ditt och datt. Trots att bilens lyktor är starka är det svårt att se vart vägen tar slut vid diket. Den mörka, fuktiga vägbanan smälter ihop med den leriga dikesrenen.
Med jämna mellanrum syns orange reflexpinnar som märker ut de eventuella plogkanter som vid det här laget borde finnas där. Reflexpinnarna är gamla och slitna, nästan gula. Några är kortare, avbrutna, men återanvända. På några ställen fattas pinnarna. En syns ligga i diket.

Plötsligt ser jag något som liknar två reflexklädda varelser bara några meter framför mig. Det är bara svaga ljus som blänker till från reflexerna i diset. Jag hinner göra bedömningen att det är en människa och en hund. Funderar ett tag på att blända av. Vet själv med mig vad otrevligt det är att möta en bil med all belysning, inklusive extraljus och få möta det skarpa skenet med ögonen.
Men jag känner mig ändå osäker som förare i det här läget, ser ju knappt människan och än mindre hunden. Går ut långt till vänster med bilen och håller noga koll på de reflexklädda varelserna. Hinner knappt bromsa, men har i vilket fall hunnit släppa gasen.

Då plötsligt är den bara där. Den smälter in i den svartgrå asfalten, verkar flyta upp ur diket och längs vägen mitt framför min bil.

Det är en hund!

En stor, svartgråspräcklig hund med långa, hängande lady-öron. Den kommer från ingenstans. Från den leriga åkern, i full fart, för att hälsa på hunden med reflexsele. Mitt framför bilen tvärnitar den och börjar lukta på den andra hunden. Jag får ställa mig på bromsen.

Många tankar hinner rusa genom mitt huvud under den hundradels sekunden.
Ska jag köra på hunden eller väja åt höger? Nej, det går inte. Då riskerar jag människans och den andra hundens liv.
Är en hund hård att köra på? Jag håller i ratten extra hårt, vill inte riskera att tappa kontrollen och köra på kvinnan, eller tappa kontrollen över bilen när jag har så värdefull last.
Är den hunden också hennes? Nej, det ser jag att det inte är, hundarna som nosar på varandra har inte setts förut, det syns på deras kroppsspråk.
Varifrån kommer den? Vilken tur att mina hundar alltid har reflexsele på sig när de är lösa.
Hur känns det att förlora en hund? Vad ska ägaren säga? Men vad skulle jag göra då? Hade jag något val?
Hur tusan kan man riskera att ens hund springer iväg utan reflex en kväll som denna?
Tänk om vi bara kommit en sekund tidigare istället för detta.

Jag hinner se kvinnans skräckfyllda ögon och hennes desperata försök att blixtsnabbt locka hunden in till kanten. Men hunden har fullt upp med att mäta sig med hennes hund och står uppspänt och nosar på den.

Jag hinner tänka på alla i bilen, vågar inte riskera att gå ned i diket. Känner att jag har en oerhört dyrbar last. Men jag väjer så mycket jag törs, känner att det går inte, vi kör på den. Och jag får lust att blunda, men stirrar stint på det jag ser av vägbanan, fullt fokuserad på skeendet.

Då med ens tar hunden ett halvt steg framåt, knappt märkbart, men det var ett halvt steg längre ifrån döden.

Bilen stryker förbi hundens bakdel med bara några millimeter. Den tycks knappt märka något, fortsätter bara uppspänt nosa på kvinnans hund.

Chockad sitter jag bakom ratten och låter bilen rulla med kopplingen nedtryckt utan gas. Alla var tysta under sekunderna, men utbrister nu något i stil med "jösses". Likaså jag...
När jag märker att bilen nästan stannat på vägen kommer jag till sans, kopplar ur, lägger i tvåans växel och ökar åter farten.

Borde vi stanna? tänker jag. Berätta för ägarna eller någon vad som hänt? Ta reda på var hunden bor...
Ja, egentligen... Men vi fortsätter. När chocken lagt sig är det försent att vända. Vi åker hem...

Ett halvt steg längre från döden.

Tack gode gud att jag känner min bil så väl, och tack gode gud att jag har några körtimmar bakom ratten.
Att lägga en bil full med folk i diket skulle inte varit en bekväm upplevelse. Att köra på någons hund är inte heller bekvämt. Någon blir så ledsen då...

Ett halvt steg längre från döden.

Och jag hann tänka så ruskigt mycket.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

rik om du vill

Tankar på djupet utifrån mig själv som journalist, mamma, socialpsykolog, egen företagare och människa. De viktigaste orden är de du själv läser på de blanka raderna...

RSS 2.0