Idag är en deppdag

Publicerat 2008-01-30 18:55:22 i Allmänt
Istället för att använda kraft till att skriva ett nytt inlägg så försökte jag leta reda på ett gammalt ur min dagbok och publicera. Hittade inget, men fann flera som fångade känslan.

Här är min känsla...

LE IBLAND
Lör 14 jan 2006 17:18
...när allt känns som värst, när hjärtat är som tyngst och klumpen i magen som värst...
...när ångesten kryper inpå på nätterna, när längtan efter det okända är som störst...
...när samvetet gnager och tankarna snurrar...
Då ska man le!

Det funkar tyvärr inte på mig...
Inte den här gången. Vill bara få känna mig älskad några sekunder i mitt liv...
Jag älskar så mycket... Ta det jag vill ge och må bra av att känna er älskade några sekunder ...

SPLITTER
Lör 4 feb 2006 13:06
Ja, nu är den på G... Våren. Solen börjar värma på riktigt och den når långt in i mig. Tinar fruset splitter som stilla blandas ut med resten av mitt inre och blir ingenting.
Utspätt!
I några dagar nu har allt känts så tryggt. Han har stor del i det. Han är hos mig. Han tröstar, klappar, sjunger och vaggar. Tryggt att somna stilla i sin älskades famn och känna den trygga famnen omsluta mig än en gång då mardrömmarna kryper inpå.
Han har stor del i annat också...

Hur långt räcker det? Hur länge orkar jag? När ramlar jag igen? Det är jobbigt att inte känna igen sig själv...
...och det är jobbigt att vara hatad av människor som kommer vara en stor del av ens framtid...

Men tack ändå, för att jag får älska!

SNÄLLA! RESPEKTERA MIG...
Lör 18 feb 2006 19:50
Var så meningsfullt alldeles nyss, igår tror jag bestämt att det var. Sen hann sanningen ikapp igen. Jag är ensam! Ensam bland människor. Det är nog det värsta... En massa människor finns i min vardag, men jag har aldrig varit så ensam.

När kommer han? Åker han lika fort? Snälla låt mig få vara trygg och uppleva lite lugn och ro. Snälla säg att det finns anledning att våga tro. Jag önskar det så starkt så att jag snart spricker. Måste orka.
Har insett saker och ting, men givetvis försent. Och nu står jag här.

Vore väl konstigt om sanningen inte skulle hinna ikapp mig så småningom. Men nu när jag är här, då önskar jag att jag kunde få leva kvar i min drömvärld lite till. Min värld- den som alla andra inser vara en drömvärld.
För där är min dag verklighet, och där är min verklighet dagen. Men det är få som förstår.
Snälla sluta berätta för mig hur jag ska göra, hur jag ska vara, hur jag ska bete mig. Jag är en människa med egen vilja, egna tankar, eget liv. Hur det än ser ut nu så är det inte mer än rätt än att ni respekterar det.

Se mig för den jag är och inte den ni tycker jag borde vara. Snälla! *ber förtvivlat*
Det här kommer ta livet av mig...
Direktlänk, 0 Kommentarer



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

rik om du vill

Tankar på djupet utifrån mig själv som journalist, mamma, socialpsykolog, egen företagare och människa. De viktigaste orden är de du själv läser på de blanka raderna...

RSS 2.0