Det värker. En outhärdlig smärta. En så kraftfull känsla så jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Jag hatar mig själv för att jag tillåter mig älska
Jag hatar mig själv för att jag tillåter mig vara besviken
Jag hatar mig själv över att jag känner skuld
Jag hatar mig själv för att jag hatar mig så mycket

28 weeks later... jag såg just filmen under ett täcke i min soffa med en stor skål spispoppade popcorn och en tillbringare saft, funlight redberry.



Fem minuter senare rann tårarna längs mina kinder. De droppade ned på min röda "Utan rim och reson" T-shirt. Den röda i storlek small från Sundsvall, universitetstiden och spexet 2003. Om det ändå hade varit kärlekstårar. Men nej, det var inte han. Det var inte han som framkallade tårarna.

Nej, det var det. Just som jag är svag, just som jag är ensam, just som jag är vek... En signal på mobiltelefonen. en trallande melodi, mössens julafton. Fem minuter senare har det fått mig ur balans. Fått mig ur fas. Fått mig att känna mig misslyckad. Hatad. Bortglömd. För mycket jag.

Och jag hatar mig själv ännu mer för att jag svarar...
Och jag hatar mig själv ännu mer för att jag lyssnar...
Och jag hatar mig själv ännu mer för att jag tar åt mig...

Men ingen kan förstå. Ingen kan se. Ingen kan se det som jag gör. Ingen kan känna det jag gör. Ingen kan orka det jag gör. Och ingen kan förstå.

Varför?
Varför orkar jag?
Varför?

När får jag tillbaka mitt liv på heltid?

Och jag förstår dig vännen... jag förstår att du blir less. Att du vill skynda på. Jag förstår att du inte vill se mig ledsen. Jag förstår att du vill mig väl. Men nu sitter jag här med en röd våt T-shirt. Och jag ringer dig inte av en enda anledning.

Jag vill inte göra dig besviken...
Och jag orkar inte ta diskussionen...