Hemvant
*ler stilla*
Du och jag och ensamheten... Så som det var då, så som det är nu.
Vi är starka, vi är stadiga, vi är modiga.
Men innerst inne, någonstans, viskar en liten fågel...
"våga vara svag, våga vara ensam, våga lita på och våga låta dig vaggas med".
Men du och jag och ensamheten. Vad mer kan man önska?
Vi är starka, vi är stadiga, vi är modiga.
Min älskade lilla gumma!
http://rik.blogg.se/2008/june/ensamheten-forsvann.html#comment
jo visst finns rösten där. Men jag vet, att den dag jag vågar vaggas med så kommer jag stå där igen med krossat hjärta, med kläder dränkta i tårar...med hjärnan som kokar och smärta som inte går att beskriva och längta efter ett slut.
Är man för mycket så blir det för mycket av allt. Det känns som jag får välja; släppa in någon till mitt innersta väsen och riskera att bli helt krossad och förstörd, eller hålla mig liiiite kall, hålla liiiite avstånd - då kan jag känna massa värme, kärlek och omtanke och även ge hur mycket som helst av dessa men ändå känna trygghet i ensamheten.
Det finns en som kommer ända in och som gjorde det redan vid sitt första andetag och som kommer krossa mig helt om hon försvinner och det är min dotter. Jag får en klump direkt när jag ens luftar en sådan tanke under en 100-dels sekund.
Annars finns det ingen som kan krossa mig. Gå sönder kan jag, spricka och flagna. Jag kan gråta och känna djup sorg. Jag kan älska och njuta till 100% men ingen kan längre krossa mig igen. Ensamheten är min eviga trygghet.
Så länge jag känner tillit till den så finns det ingen som krossar mig.
