För dig
◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊
I mig finns en oerhört stark vilja i att finnas för andra människor.
I att göra det där lilla som får dem att se.
I att göra det där lilla som får dem att ge.
När man möter någon som är gjord av samma tankar. Samma känslor. Samma vilja.
Då inser man... först då.
När det blir konflikt mellan omtanke om människan som står framför mig och känslan av att bara få stå och ta emot allt det vackra som personen i fråga kastar rakt på mig.
När människan hävdar att "jag klarar mig alltid, bara du får må bra" då vaknar mitt förnuft.
När jag ser personen framför mig.
De stilla ögonen. Den tysta blicken. Den mörka slöjan.
"jag klarar mig alltid, bara du får må bra"
De tysta tankarna De stilla händerna. Den mörka slöjan.
"jag klarar mig alltid, bara du får må bra"
När jag ser personen framför mig, då vaknar mitt förnuft.
"jag klarar mig alltid, bara du får må bra"
Och jag säger...
"Det är farliga ord..."
Och jag säger det, just därför att jag ser vad de gör.
Den tysta oron. De stilla axlarna. Den mörka slöjan.
Plötsligt ser jag det framför mig, och jag kan inte längre försvara mig med orden
"jag klarar mig alltid, bara du får må bra"
◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊♦◊
