Jag vill inte backa.
Jag har just kommit loss och börjat se en hel värld som ligger framför mina fötter. Jag dreglar, njuter, söker och chansar. Hittar nya färger, nya känslor, nya tankar.
Jag är återfödd och plötsligt gnistrar alla böcker jag ännu inte läst.
Plötsligt värmer solen på ställen där jag aldrig förut sett den.
Plötsligt skapar regnet underbara mönster som tidigare inte visats.

Men när man är två? Hur gör man då?

Jag vill inte backa.
Om jag är glad åt det liv jag har. Om mitt liv får mig att le. Om mitt liv äntligen skapats efter alla upplevelser jag tvingats genomgå för att fortsätta ha kvar livet. Är jag då egoistisk om jag klamrar mig fast vid de?

Ja jag vet, det är så det är. Det finns ingen annan väg att gå än framåt. Genom och förbi sina upplevelser.  Men när jag satt fast i den där tunga geggan, när varje steg jag tog envist och trögt bara rörde sig någon millimeter framåt. När kroppsansträngningen för att överleva krävde mer energi än jag kunde uppbåda för att sätta ned foten i geggan igen. Jag kan ärligt säga att jag ville inte då. Jag vet inte vad det var som höll mig kvar. Jag vet inte vad det var som fick mig att stanna. Ilska många gånger... Ren vrede och ilska var en stark drivkraft. Och känslan av att jag lyckats lura döden. Att den inte fått mig tidigare. Att jag faktiskt inte gått med på att ge upp i mitt omedvetna töcken. Jag lade aldrig min tillit till sjukvården, men visst brukar de kunna rädda människor. Det var jag, jag ensam som hade lyckats lura döden, skulle jag då så enkelt ge mig till den?

Jag vill inte backa.
Då handlade det om ett egoistiskt val. Skulle jag fortsätta var jag tvungen att vara egoistisk. Egoism ligger inte i min natur. Men när jag lyckats uppbåda egoismen, när jag lyckats påverka mig själv att vara egoistisk så till den grad att jag skulle lyckas fortsätta. Det var då, det var då jag insåg mitt misstag. Allt verkade ju frid och fröjd. Min egoism började blomma och livet verkade ta fart. Men det var då jag upptäckte mitt misstag.

Vet ni att det krävs mer egoism för att fortsätta leva än för att välja att avsluta det?

Vetskapen slog ned som en blixt och klöv mig mitt itu. Början till mitt nya liv splittrades och min nya "aha-upplevelse" fick mig att sprattla omkring på marken som en akvariefisk som hoppat ut ur sitt akvarium.

Jag vill inte backa.
Men hur gör man när man är två?
Vet inte hur det kom sig att den lilla akvariefisken inte torkade ut i sitt desperata kämpande där på golvmattan. Men den försökte inte komma tillbaka till akvariet. Och den vill än idag inte tillbaka dit.

Jag vill inte backa.
Jag vill inte tillbaka till akvariet.
Men hur gör man när man är två?
Man bör följas åt för att få det att fungera.
Åt vilket håll är det lättast att gå?