Jag borde lära mig. Kunna släppa andras bryderier och problem, lägga kraft och energi på mig själv. Men nej, istället stångar jag mig blodig. Rycker, sliter, stretar, drar. Envis som en åsna. Men lasset är för tungt. Det flyttar sig bara ynka millimeter åt gången, och det är flera kilometer det behöver flyttas. Men jag tänker, att bara jag orkar en liten bit till så är jag en millimeter närmare...

Bara en liten bit till...
Bara en liten...
Bara...
Bara...

Till och med jag borde förstå att ingen människa besitter den styrkan jag försöker uppbåda. Det är ganska lätt att göra ett ryck och ta tag i saker under en kort men intensiv stund. Dock så är det svårare, ja rättare sagt helt omöjligt, att tro att man kan orka segdra under en längre period. En period som dessutom bara tycks bli förlängd.

Varför kan berörda personer inte rycka lite i repet emellanåt? Se till att hjälpa mina blodiga, söndertrasade men envisa händer att dra det tunga lasset närmare målet? Varför är jag så målmedveten och envis? Jag vet varför de inte gör det förresten... För skulle någon göra detsamma för mig skulle jag utmattad falla ned och låta personen dra. Jag skulle bedyra min eviga tacksamhet, berätta hur mycket personen betydde för mig, vad det den gjorde betydde, men jag skulle inte hjälpa till att dra. Jag skulle se en chans att andas ut. Vila. Samla kraft. En chans att överleva.

Istället står jag här, med brännande tårar av utmattning bakom ögonlocken. Svidande, söndertrasade händer som inte ens duger till att putta en fjäder närmare målet.