En "äkta" deja vu
Idag var jag hos hudläkaren...
Att det ska vara så svårt att ta tag i?
"det vore bra om du kom en gång i halvåret så vi får hålla koll på dig"
Jo visst, det är klart man tar hand om sig och låter sjukvården hålla koll... NOT
Dumma envisa lilla jag
När jag bodde i Sundsvall åkte jag hit ned enbart för att träffa läkaren var tredje månad, sedan en gång i halvåret...
Nu när jag bott här i tre år så har jag liksom inte fått tummen ur. Är det för att man inte vill ha svaren? Går jag inte dit så får jag inga svar. Då kan jag gömma mig i min lilla låda och tro att allt är som det ska.
Jag var där senast 2004, men i somras tog jag tag i saken och ringde och bokade en tid. Är ju lite väntetid, så först idag var jag där.
Så välkänd miljö. Samma sköterska, samma känsla, samma doft. När jag stod där i det lilla rummet och tog av mig kläderna flög en känsla av deja vu genom mig. Men det var ingen sådan, det var bara vanan av att stå där inne och ha samma dofter i näsan. Samma människor runt sig. Samma nervositet inför läkarens skickliga hand och skalpell. Allt var som vanligt.
På något sätt invaggas jag i en trygghet av att inget har ändrat sig.
Men jag mindes också hur mitt liv i övrigt såg ut sist jag stod där och sist jag tog läkaren i hand innan jag gick.
Nu när jag lämnade mottagningen hade jag en helt annan känsla.
Mina tankar var någon helt annanstans.
Jag har hittat hem!
Att det ska vara så svårt att ta tag i?
"det vore bra om du kom en gång i halvåret så vi får hålla koll på dig"
Jo visst, det är klart man tar hand om sig och låter sjukvården hålla koll... NOT
Dumma envisa lilla jag
När jag bodde i Sundsvall åkte jag hit ned enbart för att träffa läkaren var tredje månad, sedan en gång i halvåret...
Nu när jag bott här i tre år så har jag liksom inte fått tummen ur. Är det för att man inte vill ha svaren? Går jag inte dit så får jag inga svar. Då kan jag gömma mig i min lilla låda och tro att allt är som det ska.
Jag var där senast 2004, men i somras tog jag tag i saken och ringde och bokade en tid. Är ju lite väntetid, så först idag var jag där.
Så välkänd miljö. Samma sköterska, samma känsla, samma doft. När jag stod där i det lilla rummet och tog av mig kläderna flög en känsla av deja vu genom mig. Men det var ingen sådan, det var bara vanan av att stå där inne och ha samma dofter i näsan. Samma människor runt sig. Samma nervositet inför läkarens skickliga hand och skalpell. Allt var som vanligt.
På något sätt invaggas jag i en trygghet av att inget har ändrat sig.
Men jag mindes också hur mitt liv i övrigt såg ut sist jag stod där och sist jag tog läkaren i hand innan jag gick.
Nu när jag lämnade mottagningen hade jag en helt annan känsla.
Mina tankar var någon helt annanstans.
Jag har hittat hem!
Kommentarer
Trackback
