Igår så smällde det.

Jag mötte grannen i kurvan utanför mig. Jag med Js extralåååånga hästtransport och grannen med sin hästtransport. Vägen är för smal för att mötas på, och trots mina försök att manövrera hela ekipaget långt ner i diket så räckte inte platsen till. *PANG*

Grannens bil hade lust att stöta på mitt släp. Och det med besked!

Resultat?
Mor och barn i bilen klarade sig bra, trots en massa airbags som löstes ut. Och jag, mor och två barn i bilen klarade oss också iom att min bil aldrig var i någonstans. Likså hästen.

Men deras framaxel är kaputt.
Likaså axeln på vårt släp.

Nu vore det ju VÄLDIGT bra om mitt släp kunde komma hem från Töreboda. Men det vore väl en önskedröm...

Och jag är inte förvånad! Gör man dubbelt så mkt så händer det dubbelt så mkt.
Man kan ju kalla det otur om man har lust, men jag ser det mer som att jag råkar ut för lika mkt som alla andra, procentuellt sett dvs.

Usch, tänk om jag inte hunnit väja ned i diket? Tänk om vi hade frontat? Hemska tanke.
Tack gode gud för att mina i snitt 15 mil om dagen bakom ratten gett mig lite koll på vart jag har mitt ekipage...

Bilförare på gott och ont!