Hur jag än gör kommer jag bli syndabocken i det här.
Det enda fel jag egentligen har gjort är att bli älskad av J.

Kärleken gör saker med människor. Får dem att inse och komma till insikt.

Så hade han inte älskat mig så hade allt kanske fortsatt som vanligt och fasaderna och idyllen utifrån sett hade inte rivits upp.

Varför ska jag alltid riva i fasader?

Hur jag än gör kommer jag bli syndabocken i det här.
Det enda fel jag egentligen gjort är att bli älskad av J.
Om jag inte hade älskat honom hade kanske han aldrig älskat mig och så hade det här aldrig uppstått.

Men jag struntar i det. Jag får stå där och ses som syndabock. För vet ni, jag har inget annat val. Kärleken är för stark.
Jag, liksom barnet i det här är maktlös.
Men till skillnad från barnet som binds av biologiska band är det enbart mina känslor som binder fast mig i den här soppan.
Enbart mina känslor... Men de är för starka för att jag ska rå på dem.