Då var vi på väg. Sex timmar sena och med en förmiddag som vi sent kommer glömma. Mina öppna tårar som inte gick att hålla tillbaka skvallrade för flera utomstående personer om att något inte stod rätt till. Men nu är vi på väg. Alla tre! Min vackra känsla håller dock i sig och blir bara starkare och starkare ju närmare norrut vi kommer.

Vackra inland.

Vackra kust.

Vackra känslor.

Vackra människor.

Dit är vi på väg. Och ingen, absolut ingen kan ta den känslan från mig. Ingen kan ta vår känsla från oss. Ingen kan ta vårt liv ifrån oss. Ahh... Ljuva norrlandsluft. Den gör bra saker med människor. Bra saker med mig!