En del ur Baccus blogg;

"[...] Jag är en av alla dom som går och tror att livet ordnas upp med tiden.
Jag är en av alla dom som skrivit ner sin hemlighet för många gånger.
Minst hundra gånger om.
Jag är en av alla dom som drabbas, då och då, av nåt jag vill förklara. [...]"

---

////(Senare samma dag) Baccus inlägg ändrat och raderat, inget av de gamla orden ovan finns kvar.////

---

Att drabbas är fel ord. Ingen drabbas av något man vill förklara. Men om man har inställningen till att livet är något som man "drabbas" av, så är det förståeligt att man använder det negativt laddade ordet även i detta sammanhang.





Jag lovar, att den som säger att den drabbats av något man vill förklara, den som säger att den drabbats av livet, den har också i samma andetag som den skriver orden inställningen om att det skulle varit bättre att inte födas.

Det värsta för mig, är människor som saknar insikt, och inte tycks verka komma till det heller. Sådana människor tar av mina krafter. Jag äts upp inifrån. Jag vet att de innerst inne vet. Men de stänger de dörrarna. Går in i försvar utan att reflektera. Låter fegheten skydda deras ansikte, vilket bara får dem att se ännu fegare och löjliga ut. Sådana människor sjunker lågt i mina ögon. Och allt eftersom de fortsätter sin väg, fortsätter sitt försvar, fortsätter snärja in sig ser jag dem som allt mer patetiska.

Hela tiden hoppas jag att dessa människor ska vända sig om, se mig i ögonen och säga med klar och tydlig röst;
"jag ser det nu, det här leder mig ingenstans, jag kommer förstöra mitt eget och andras liv på det, men jag vill lära mig, jag vill kunna, för jag vill leva"
Istället studerar jag sorgset deras ryggtavla när de går och mina pickande på axeln blir mindre och mindre, för det irriterar dem bara. Istället hör jag orden kastas över axeln, utan att personen ifråga ens möter min blick. Och de låter istället;
"Jag har faktiskt gjort allt jag kan, vad skulle jag gjort då? Jag försökte, men det räcker ju inte för dig. Du får väl tycka illa om mig då..."

Det är i de här lägena jag borde ha mer kraft. Borde ha mer ork, borde ha mer energi. Så att jag glatt kan hoppa bredvid deras ryggtavla och fortsätta picka på deras axel och uppmuntra till att leva livet genom sanningen. I ett par kilometer räcker energin... Sen blir det för långt för mig att återvända hem. För långt för mig att gå tillbaka och hinna med mig själv. För jag har också ett liv. Och jag kan inte låta andra leva genom mig, annat än när jag vill visa dem. När jag visat är det dags att stå på egna ben. För jag är ledsen. Mina ben bär inte två. Mina ben bär knappt mig själv. För jag lever också.

Orden om att man försökte... Man kan försöka in till döden, men försöker man nå sanningen genom omvägar är det inte ens värt att kallas försök.
Dessa människor försöker antagligen på det enda sätt de kan, men hur gärna de än vill, hur gärna jag än vill, så räcker inte de försöken ens till en början...

Det är inte jag som bedömer dessa försök. Det är livet. Och livet kan jag tyvärr inte påverka. Jag kan bara hjälpa till att påverka individen i livet. Men livet kan jag tyvärr inte leva åt dig, du måste leva ditt liv själv.

Ni vet vilka ni är.
Och någon av er blir bitter över det jag skrivit här. Någon av er känner er sviken, bortknuffad och orättvist behandlad. Orden ovan gör så när man är i det här stadiet.

En annan av er läser orden, känner igen dem, känner igen sig och gråter stilla inombords för att personen kommit lite längre, lite djupare i insikten om sanningens spel.

Ytterligare någon som läser detta ler och känner igen sig. Känner igen sig i lyckan man upplever då man följer sanningen. Ler åt de forna kallsvettningarna.

Och någon som läser känner igen sig i maktlösheten. I känslan av att behöva lyssna på försvar. Känslan av att vilja så väl, men inte kunna nå fram.