Tänk den där morgonen, när klockan ringer, envist, ihärdigt, tränger in i hjärnans alla små celler. Det är mörkt ute och långt kvar till dess solen tänkt visa sig.

Snooze heter en knapp. Då tar det åtta minuter. Sen är det samma visa igen.

Då finns ju snooze. Och efter ytterligare åtta minuter har det gått sexton minuter, plus den tid som klockan stått och ringt.

En snooze till. Ytterligare åtta minuter. Det ger tjugofyra oroliga, sömnlösa minuter med snooze.

Efter ytterligare en knapptryckning på snooze har det gått trettiotvå minuter, och jag är definitivt klarvaken.

Sedan är det bara att gå upp, trots att det är mörkt, trots att jag är ledig, trots att jag kunde sovit ut...

Jag gav sambon en morrande kommentar i morse, och han ska nu försöka strunta i snooze och gå upp omgående, eller ställa om klockan från början helt enkelt!

Det är inte lätt att leva sambo med en lättväckt, svårsövd, orossovande, nattsprattlande kvinna. definitivt inte när man väcker henne med sin femtielfte snoozeomgång dag 89!