Den har kommit
Allt eftersom jag känner min sorg samla sig, min sorg bygga på, fokuserar jag på att röja undan så mkt praktiska saker som möjligt. Fokus på att det ska vara praktiskt och enkelt runt mig så jag ska orka och ha tid att sörja. Jag ställer krav "det här måste ändras" eller "det här måste vi ta tag i omgående".
Min kropp är slutkörd. Min kropp är trött. Jag har fått tillbaka min ständiga värk i rygg och mage. Jag mår illa. Jag är slut rent fysiskt. Men psykiskt har jag fått den att kämpa lite till.
Nu är den här. Sorgen. Den kommer i gestalt av drömmar och i gestalt av min mormor och morfar. De enda människorna jag sörjt på riktigt. Sörjt med tårar. Sörjt så jag trodde jag skulle dö. I varje kris i livet finns de vid min sida. De hjälper mig. De hemsöker mina drömmar. Påverkar mina känslor. Framkallar mina tårar.
Jag vaknar av andnöd. Jag vaknar av att jag gråter floder. Jag vaknar med paniken krypande i kroppen. Jag vaknar av mina egna ångestskrik. jag vaknar med en stressklump som bara växer i magen. Jag drömmer. Och i mina drömmar finns mormor och morfar. Inatt morfar och hans förintelse fram till döden. Hur han kom och kröp upp i mitt knä som ett barn. Hur han försökte och försökte förbli självständig och klok som den uppfinnare han var. Men var tvungen att få hjälp av oss, och ofta finns människor runt som inte respekterar honom. Som inte låter honom få tid att förklara. Som inte låter honom få tid att leva...
Eller i form av drömmar där jag inte hinner. Ofta hästtävlingar där jag inte har med rätt saker, där hela dagen är en kamp mot klockan. Där hela dagen är fylld med saker som bara inte får hända. Där hela dagen får mig att vakna med kallsvettningar och ångesten i halsen som nästan kväver mig.
Sorgen har kommit.
Och återigen.
Är jag själv i den.
Känslan är bekant.
Och återigen.
Är jag själv i den.
Mina sista tårar rullar nu innan jag lämnar datorn för min älskade familjemedlem som raskt tvinar bort i cancer. Jag kan bara se på. Hjärtat gör ont. Men jag kan bara se på. Tårar i min ensamhet. Tårar i stillhet som snart torkas. Tårar för min underbara ******.
Andra tårar rinner för det jag gått miste om. Men inte just nu...
Vet din sambo vad du behöver och när du behöver det? Är det rimligt att han ska veta det, är det ett krav för att det ska funka?
Delad sorg är så otroligt svår. Det funkar så länge man sörjer lika. Sen kommer en tid, ganska snabbt, där sorgen ser olika ut för båda parter. En del i själva sorgen är även saknaden, ensamheten, ilskan över att ens partner inte förstår. Man känner sig övergiven, besviken. Svårt att se objektivt. I detta läget kan det vara till hjälp att träffa en objektiv person, rådgivare t ex som blir som en bro mellan er. Ifrågasätter er båda. Hjälper er komma vidare, som par eller som vänner.
Jag talar av erfarenhet och tror mig förstå.
Jag
Har fortsatt fundera..
Ni kan inte ställa krav på varanndra just nu. Låt tiden gå lite och låt det lägga sig...
när den ena faller ska den andra stötta .du kan inte gå runt o va ett fundament
Du vet att jag finns här.. även om vår relation är annorlunda så finns jag alltid. Om du inte orkar så ska jag försöka orka åt dig. Så om du inte alltid orkar vara stark så tänker jag finnas och jag tänker försöka vara stark åt dig så du kan få släppa ut allt. Tycker om dig allt för mkt för att bara låta dig må såhär. Så jag väntar.. väntar på dig tills du behöver mig. Det spelar ingen roll hur lång tid det tar. Du vet vart jag finns.
Dock svårt när båda faller...
