Igår när jag satt och deppade i bilen utanför stallet utan att orka gå ut och ta tag i mitt liv hände det igen.

Någon fick för sig att jag behövde en puff.
En lite puff till ett leende genom alla tårar.

Så då kom de.
Som på beställning.
Det glada, ryckiga, vilda, pratande, stolta, lekfulla gänget
 som inte varit här sen i somras.
Tofsvipeklanen!

Åh vad uppryckande det var att se dem komma tillbaka med sina akrobatiska konster och lekfulla skrik.
Dessutom i stor flock om 14 stycken! De måste hittat några partners sen förra året.
De slog sig hemvant ned på det isiga och fortfarande delvis snöiga fältet och spatserade stolt omkring och knyckte på sin nacke och sträckte på sina ben och lät "ouuuii, ouuui" med djupa o:n i början och korta snärtande i:n på slutet.

Vackra härliga vårfåglar. Fåglar ligger nära mitt hjärta.
Min morfar lärde mig att se varje fågel för den den är. Och för vad den är!
Älskade morfar!