Enligt sägnen så dog inte Lucia hur de än försökte ha ihjäl henne. Till sist halshögg de henne, då först dog hon...

Det låter lite som Jesus. Undra hur sägnerna blir verklighet och hur verkligheterna blir sägner. Vad som är sant och vad som fötts med tiden.

En sak som är säker är iaf att vi människor behöver hopp. Och det är just det denna italienska ljusdam kommer och inger oss i midvinternattens mörker. Kanske är det också därför man ofta sammankopplar Lucia med ljust långt hår? Skir, ljus liten änglaprinsessa med tända ljus...

Nya ögon.

Röntgen i morgon.

Nytt smärtstillande som ska ätas i minst två veckor för att bryta smärtcirkeln.

Direktiv om att INTE använda kryckor.

Diagnos på karpaltunnelsyndrom. (genom att han tog i mig)
Men också en enkel förklaring/ lösning på det.

Lite mutter om hur jag kunde bli sjukskriven utan undersökning.

Konstaterande om att det gått för lång tid för att bara vara bäckenproblem.

Gång på gång "det här ska vi komma tillrätta med, det här löser vi ska du se"

Det kanske är det psykiska till störst del, det smärtstillande till viss del.
Men plötsligt känns allt mkt ljusare och med det försvann nog lite lite av smärtan också (tror jag)

När jag var gravid spelade vi mycket Alfapet. I brist på annat nöje eftersom jag var stillaliggande/ sittande större delen av tiden. Jag funderar just på hur mycket barnen lär sig redan i magen. Alice är galen i Alfapet! Hon tänker och funderar som om hon spelar för glatta livet...

Ja ni, natten var helt underbar!!!
Bortsett från en liten vakning vid tre med de vanliga rutinerna och sedan någon timmeslång vakning vid fem så har hon sovit ända från läggning vid nio till åtta.
Lugnt, djupt och behagligt!

Det bästa är inte att vi fått sova (som mamma ligger jag ändå på helspänn- dumma jag, medan pappa njuter mer av de tysta timmarna).
Nej det allra, allra, alla bästa är att lillan vaknar med ett brett leende på läpparna, väser fram ett "daaah" ur sin skrovliga och slemmiga hals och sedan kramar och pussar mamma över hela kroppen samtidigt som hon då och då slänger upp en näve för att "heja".

Jag kan inte minnas när det var så här sist, men det jag minns är att jag tidigare tänkte "vad underbart skönt med en tjejja med bra morgonhumör". Men vi har ju inte fått se det sedan jag tänkte så sist...

Och snö har det kommit! I massor... Blir till att skotta. Längtar såååå mkt efter att få skotta snö. Ha ha ha, nåja... kanske nästa år...

Och senare idag ska jag till en ny läkare med mitt bäcken. Ingen har ju någonsin ens nuddat vid mig eller undersökt mig, trots alla femtioelva möten med överläkare hit och dit. Alla har gått på varandras muntliga diagnoser. Att jag fött barn är skäl nog för att ställa "rätt" diagnos enligt dem.

Men nu äntligen...kanske... Jag har listat om mig till en annan vårdcentral. Jag är väldigt positiv och upprymd.

Och visst kan det hända att det inte går att göra något, att det bara är att vänta som alla andra läkare sagt och att det bara är ett gravidbäcken som spökar.

Men om jag gått så här länge med domningar i händer och känselbortfall i vänster ben av någon helt annan anledning skulle jag bli GALEN.

Faktum är att jag har fått "karpaltunnelsyndrom" som diagnos i mina händer via telefon. VIA TELEFON!?? Ni hör ju själva... en läkare råkade nämna åkomman, sedan har resten bara fortsatt att konstatera det. När jag var på akuten i helgen tex så sa undersköterskan "ja och så ser jag att du lider av karpaltunnelsyndrom också"...

"Öhh... humm... " Var det enda jag kunde mumla fram. För jag kan ju inte säga nej, för det KAN ju vara det...

Och som sagt, ingen har ens tagit i mig för att ställa dessa diagnoser. Jag personligen anser att de är ute på farlig is. (fast jag anser också att alla gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar- jag har bara blivit "för känd" och den mänskliga faktorna och förmågan att vara objektiv har försvunnit hos alla läkare jag träffat)

Nåja... vi får väl se.
Goa mormor har tagit semester för att hjälpa till med lillan emellanåt under de senaste månaderna. Utan henne hade det inte gått!

...har varit fylld av både det ena och det andra. Det som genomsyrat den allra mest är Alicekraken som varit sjuk. (igen)

Har immunförsvaret en gång fått sig en törn blir de känsligare och mer utsatta, och sedan är karusellen igång. För Alice del började det ju med den otäcka allergin, andningsproblemen och febertopparna. Väl fri från allergiska reaktioner kom flera följdinfektioner och på det flertalet öroninflammationer...

Dygnet runt vak och tröstning till 110% för att få lillan att kunna slappna av. Och vem står för den obligatoriska stående vaggningen när modern har ont i sitt bäcken? Stackars fadern... Det är han som får resa sig ur sängen de extra gångerna, springa ned för trappan IGEN och leta nässpray under sängen samt jaga den femtielfte försvunna nappen bland sängkläderna.

Numer har vi hittat en rutin, modern kollar av dottern med sitt "sjätte sinne" och kommenderar fadern.
Timme ett) "nässpray"
Timme två) "extra kudde under huvudet för andningen"
Timme två och en halv) "dags att byta säng"
Timme tre) "dags för vattenslurk"
Timme...) "Ladykram" (mjukisvovven)
Timme...) "alvedon"
Timme...) "ipren"

And so on...

Men resultatet är ändå ganska sunt. Lillan hinner aldrig bli riktigt hysterisk och fadern behöver aldrig bli riktigt vaken för att tänka och modern behöver bara vara vaken men inte röra sitt onda bäcken.

Efter tre turer till akuten i helgen med modern och dottern hoppas vi nu ha fått rätt medicin för en natts sovande ickevak.

Vi håller tummarna!