Natten och läkardiagnoser
Ja ni, natten var helt underbar!!!
Bortsett från en liten vakning vid tre med de vanliga rutinerna och sedan någon timmeslång vakning vid fem så har hon sovit ända från läggning vid nio till åtta.
Lugnt, djupt och behagligt!
Det bästa är inte att vi fått sova (som mamma ligger jag ändå på helspänn- dumma jag, medan pappa njuter mer av de tysta timmarna).
Nej det allra, allra, alla bästa är att lillan vaknar med ett brett leende på läpparna, väser fram ett "daaah" ur sin skrovliga och slemmiga hals och sedan kramar och pussar mamma över hela kroppen samtidigt som hon då och då slänger upp en näve för att "heja".
Jag kan inte minnas när det var så här sist, men det jag minns är att jag tidigare tänkte "vad underbart skönt med en tjejja med bra morgonhumör". Men vi har ju inte fått se det sedan jag tänkte så sist...
Och snö har det kommit! I massor... Blir till att skotta. Längtar såååå mkt efter att få skotta snö. Ha ha ha, nåja... kanske nästa år...
Och senare idag ska jag till en ny läkare med mitt bäcken. Ingen har ju någonsin ens nuddat vid mig eller undersökt mig, trots alla femtioelva möten med överläkare hit och dit. Alla har gått på varandras muntliga diagnoser. Att jag fött barn är skäl nog för att ställa "rätt" diagnos enligt dem.
Men nu äntligen...kanske... Jag har listat om mig till en annan vårdcentral. Jag är väldigt positiv och upprymd.
Och visst kan det hända att det inte går att göra något, att det bara är att vänta som alla andra läkare sagt och att det bara är ett gravidbäcken som spökar.
Men om jag gått så här länge med domningar i händer och känselbortfall i vänster ben av någon helt annan anledning skulle jag bli GALEN.
Faktum är att jag har fått "karpaltunnelsyndrom" som diagnos i mina händer via telefon. VIA TELEFON!?? Ni hör ju själva... en läkare råkade nämna åkomman, sedan har resten bara fortsatt att konstatera det. När jag var på akuten i helgen tex så sa undersköterskan "ja och så ser jag att du lider av karpaltunnelsyndrom också"...
"Öhh... humm... " Var det enda jag kunde mumla fram. För jag kan ju inte säga nej, för det KAN ju vara det...
Och som sagt, ingen har ens tagit i mig för att ställa dessa diagnoser. Jag personligen anser att de är ute på farlig is. (fast jag anser också att alla gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar- jag har bara blivit "för känd" och den mänskliga faktorna och förmågan att vara objektiv har försvunnit hos alla läkare jag träffat)
Nåja... vi får väl se.
Goa mormor har tagit semester för att hjälpa till med lillan emellanåt under de senaste månaderna. Utan henne hade det inte gått!
Tack mamma/ mormor!
Bortsett från en liten vakning vid tre med de vanliga rutinerna och sedan någon timmeslång vakning vid fem så har hon sovit ända från läggning vid nio till åtta.
Lugnt, djupt och behagligt!
Det bästa är inte att vi fått sova (som mamma ligger jag ändå på helspänn- dumma jag, medan pappa njuter mer av de tysta timmarna).
Nej det allra, allra, alla bästa är att lillan vaknar med ett brett leende på läpparna, väser fram ett "daaah" ur sin skrovliga och slemmiga hals och sedan kramar och pussar mamma över hela kroppen samtidigt som hon då och då slänger upp en näve för att "heja".
Jag kan inte minnas när det var så här sist, men det jag minns är att jag tidigare tänkte "vad underbart skönt med en tjejja med bra morgonhumör". Men vi har ju inte fått se det sedan jag tänkte så sist...
Och snö har det kommit! I massor... Blir till att skotta. Längtar såååå mkt efter att få skotta snö. Ha ha ha, nåja... kanske nästa år...
Och senare idag ska jag till en ny läkare med mitt bäcken. Ingen har ju någonsin ens nuddat vid mig eller undersökt mig, trots alla femtioelva möten med överläkare hit och dit. Alla har gått på varandras muntliga diagnoser. Att jag fött barn är skäl nog för att ställa "rätt" diagnos enligt dem.
Men nu äntligen...kanske... Jag har listat om mig till en annan vårdcentral. Jag är väldigt positiv och upprymd.
Och visst kan det hända att det inte går att göra något, att det bara är att vänta som alla andra läkare sagt och att det bara är ett gravidbäcken som spökar.
Men om jag gått så här länge med domningar i händer och känselbortfall i vänster ben av någon helt annan anledning skulle jag bli GALEN.
Faktum är att jag har fått "karpaltunnelsyndrom" som diagnos i mina händer via telefon. VIA TELEFON!?? Ni hör ju själva... en läkare råkade nämna åkomman, sedan har resten bara fortsatt att konstatera det. När jag var på akuten i helgen tex så sa undersköterskan "ja och så ser jag att du lider av karpaltunnelsyndrom också"...
"Öhh... humm... " Var det enda jag kunde mumla fram. För jag kan ju inte säga nej, för det KAN ju vara det...
Och som sagt, ingen har ens tagit i mig för att ställa dessa diagnoser. Jag personligen anser att de är ute på farlig is. (fast jag anser också att alla gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar- jag har bara blivit "för känd" och den mänskliga faktorna och förmågan att vara objektiv har försvunnit hos alla läkare jag träffat)
Nåja... vi får väl se.
Goa mormor har tagit semester för att hjälpa till med lillan emellanåt under de senaste månaderna. Utan henne hade det inte gått!
Tack mamma/ mormor!
Kommentarer
TjockisMamman
Åh vad de e mysigt när de vaknar på BRA humör de små kidsen..
Bra att du går till ny doktor som kanske kan se dina besvär och känna på nya ögon liksom...
Man vet ju aldrig om det BARA är gravidbäckene... som spökar...begär att de rötgar dig om du inte har gjort detta......
KRYA på dig...
Trackback
