Bara för att...
Ja, för det är ju så, att allt ska vara så rosaskimrande, underbart och man ska vara så lyckligt lottat över att ha fått ett kärleksbarn och man ska le och vara värsta bullmamman och säga att man inte har känt en sådan kärlek i sitt hjärta tidigare och... Ja - ni kan säkert fylla på med saker själva.
Men sanningen är helt annan... Idag har jag sprängande huvudvärk, svetten rinner och håret står på ända. Har enbart hunnit ha på mig morgonrock och vet knappt vad mat är annat än i den form som ges till lillan ur mitt bröst. Alla kläder luktar surt av all mjölk, lillan är vaken jämt och ständigt, vägrar ligga själv någonstans utan vill ständigt bli buren. Mitt bäcken värker och jag har extremt dålig balans och alla rörelser går i slowmotion för att jag inte ska riskera att tappa lillan eller snubbla på något. Mina sjukgymnastiksövningar som ska göras tre gånger om dagen har jag inte hunnit med på tre dagar och dammtussarna flyger över golven.
Lillans magvärk som är väldigt mkt bättre men ändå skapar hysterisk attackgråt emellanåt gör att mitt hjärta vill sprängas eftersom jag inte kan hjälpa henne. Plötsligt duger inte pappas famn på kvällarna och bara mamma kan trösta. Måtte den saken vända snart, för efter att ha suttit här en hel dag och vaggad och vyssjat skulle jag VERKLIGEN behöva få gå på toaletten utan att hon skriker hysteriskt efter mammas famn. Och en dusch! Åhhh... härliga tanke. Eller en bit mat... kanske en lite sovstund...
Bävar för resten av veckan. Min rygg värker redan oavbrutet pga all snebelastning som blir när jag måste lyfta lillan på de mest konstiga sätt för att klara av att lyfta henne överhuvudtaget men mitt bäcken och kassa balans.
Och visst, det positiva är att jag klarar av att köra bil själv nu korta sträckor. Och att jag faktiskt kan gå utan kryckor... Men hur länge till??? För utan mina övningar är jag ju tillbaka till sängliggande. Alla konstiga och knepiga lyft hjälper ju inte till direkt. Och att göra sjukgymnastiksövningarna med en hysteriskt gråtande baby i huset GÅR omöjligt. Mitt hjärta sprängs. Vill ge henne all trygghet jag kan i de lägena, när hon själv inte ens förstår vad som händer...
Och visst skulle det vara kul att ta sig iväg någonstans istället för att sitta själv här hela dagarna, och nu kan jag ju köra bil, dock INTE lyfta i och ur barnstol, baby eller barnvagn i bilen.
Suck stön och grymt...
Nu har jag gnällt.
För övrigt så är hon jättesöt vår lilla tjej, och ja, jag är glad att hon finns. MEN det innebär inte att allt är positivt. Bara att allt är övervägande positivt med att få barn. (vissa dagar iaf)
Åhh..joo ingen berättar om det första tiden hur JÄKLA jobbigt det faktiskt är...
Ingen duch..ingen sovande...ingen ätande...m.m för mig blev de för mycket med ammnigen pumpa,amma,ge ersättning, pumpa,amma ge ersättning(hade för liten producering av mjölk)..jaa man viste varken ut o in...i slutet sen..efter den kämpande i två månader...med mjölken...Så fick lillemannen flaska..då var både mamma och pojk nöjda o liite mer gladare och harmoniska...
Lider med dig..men de blir faktiskt bättre det kan jag nästan GARANTERAD...men det är Himlans JOBBIGT och KÄMPIGT de första tiden
KRAM//TiinaK
Underbart att någon äntligen vågar ta bladet från munnen.. följer din blogg lite från och till och du har väldigt mkt rätt i mycket du skriver.. jag själv tvåbarns mamma en tjej 8 år (väldigt oplanerad och överrumpande)och kille på 1.5 år (pappa fick här kalla fötter och övervägde att dra sig ur.. men stannade - emotionellt mkt jobbigt!)
känner att det är skönt att höra om att andra verkligen kännt som jag själv.. och att "j-a" måsten.. dom som inte uttalas - man SKA amma bla bla.. man SKA hinna med ditt o datt och bla bla.. eftersom jag är häst tjej själv så kände jag första veckorna bara en längtan till stallet och frihet - att få vara jag.. Men jag älskar mina barn över allt annat för det...men vi får stå på oss och inse att vi är en ny generation mammor med andra prioriteringar mm hoppas du blir bättre i bäckenet snart.
tillslut skickar jag en jätte bamse kram för jag vet man behöver det i allt kaos i hjärnan och tillvaron KRAM mvh erica
Å Åsa jag vet precis hur du känner. Det är liksom inte snack om att man inte älskar sina barn, men det är jobbigt. Första månaden med Simon var hur jobbig som helst, klarade inte ens att ta hand om han på kvällen när han hade sin skrik period.Jag hade alla slags tankar i mitt huvud, jag skulle flytta med Matilda, jag ville inte leva, ja allt gick runt i huvudet. Det var inte så lätt att bli mamma igen, man hade det ju så bra, Matilda börjar bli stor och hänger med. Nu måste saker planeras mera. Å jag hade såna skuld känslor för att jag kände så, för en annan tjej, förlorade sitt barn imagen när det var fullgånget. Nu har det gått 3 månader och det börjar bli lättare, som tur är. Jag fick faktiskt naturläkemedel som rosenrot och johannesört av min mor och det hjälpte mig faktiskt att bli lite lugnare i själen och bli lite piggare.
Ha det så gott så sak jag försöka komma hem till dig nån dag så kan vi snacka lite.
Kramar Erika
Det går kanske inte över, men det förändras. Varje dag utvecklas dem och vi med dem - visst är det kämpigt men vi klarar det! Se till att du får lite egen tid bara så du kan återhämta dig. Jag ammade Tor i 2 mån sen var det flaska på dan och Anders kunde hjälpa till betydligt mer. Mitt mål från början var att amma honom ett år men insåg snabbt att det inte höll. Rentvättat hår, rent hem, sova hel natt etc är sånt man får lära sig att bortprioritera. Och faktiskt, mitt i trötthetskomat så gör man förhoppningsvis det automatiskt.. jag är för tillfället inne i en ny sådan. Superskönt! Men jag får iofs sova hela nätter :) och Anders är hemma på heltid nu så jag kan verkligen inte klaga, Men den här lyxen föregås av hårda år som tillslut gjort att jag inte klarade av det längre. Att vara mamma. Nu kämpar jag för att orka vara Eva och mamma får komma sen om det finns energi kvar. Därför Åsa, mitt tips till dig är att ta vara på egentid! Var rädd om dig!!!!!!! Kramar
