Favorit i repris OM NORMER
///Normer hit och omoraliskt dit...
Varför vågar inte människan vara stark? Varför vågar man inte gå sin egen väg? Varför ska man vara den som är mest normal av alla, och sedan stå med pekpinnen och mässa över de som inte rättar sig efter de rätta normerna. De normer som samhället (människor) anser att man ska leva efter?
När man inte har en egen åsikt, när man inte har tillräckligt mycket upplevelser/ kunskap och fakta kring ett ämne-är det då man rättar sig efter normer?
Jag vill inte vara sådan. Jag hoppas jag inte är så omedveten så att jag inte märker om jag är sådan i vissa situationer. Snälla, gör mig uppmärksam om jag dömer er för snabbt, drar för hastiga slutsatser eller har tunnelseende och blir trångsynt när ni försöker dela med er och förklara för mig.
För jag vill inte vara sådan.
Men... Den stora frågan är ändå. Varför sitter jag då och gråter för att jag faller utanför normen? Varför låter jag tårarna rinna när någon moralpredikar för mig om vad jag borde göra/inte göra enligt samhällets normer. Vad som är normalt, omoraliskt och rätt?
Borde inte det ligga hos varje enskild individ, frågan om vad som är moraliskt rätt och inte? Har man inte ett eget val? Borde man inte bli stöttad i det?
Samhället, normerna och människor i omgivningen tillåter inte alltid det. Ser inte alltid...
Snälla, låt mig inte vara trångsynt jag med. Hjälp mig se när jag börjar moralpredika...
Och snälla, låt mig få tårarna att suta rinna över de moralpredikningar jag får höra.
För varför?
Varför berör det mig så djupt?
För att jag är onormal?
Livet är konstigt.
Men det betyder inte att jag är det! Jag lever det bara efter bästa förmåga, och känner mig trött när människor uttrycker att det är fel, eller inte räcker till.
Du är nog den minst trångsynta människa jag känner så oroa dig inte för det....
Kram
Frågan är bara om det verkligen finns några normer på riktigt?? Är inte normer något vad varje individ TROR sig vara normalt? dvs man TROR att Alla Andra gör Si eller Så - fast man faktiskt egentligen inte vet? Man tror att normen är att vara själaglad för sin lilla bebis, att amma är ljuvligt, att baka bullar o laga goda middagar är något som alla mammalediga sysslar med om dagarna... Men vem har sagt EGENTLIGEN att det är SÅ? Media kanske. För fråga vilken småbarnsmamma som helst så tror jag att 90% av alla säger samma som dej, att första tiden är apjobbig o nästan hemsk. Men de vågar inte erkänna det vid ett första möte - eftersom de tror att de är onormala om de säger att det ÄR hemskt.
Och sen är det så. Vi glömmer snabbt. Det som gjorde ont som var jobbigt och krävande blir mindre påtagligt efter ett tag - annars skulle mänskligheten inte överleva. Ingen männska skulle föda barn om man MINNS varje uns av smärta.
Du är inte trångsynt eller onormal Åsa - för vad är normalt egentligen?
Jag kan bara instämma i det du skriver..antagligen är det lättare att sköta en flock får än om de är utspridda lite här och där..vi blir svårare att hålla reda på då..så låt oss som är fria känna oss stolta..runt oss finns inga staket.
kram..
Och bra skrivet..
