___

HON ÄR SÅ HÄRLIG

Hon är lång, smal och har fina former. Mjuka fina linjer som gör att man bara måste känna på henne och krama om henne. Det är det fler som sagt. Att hennes former lockar, så jag är inte ensam om att känna så.

Hon är kortlippt i lite olika längder och de stora fina är intensivt klarblå. Jag träffade henne på Willys i Lidköping, och det var också då hon följde med mig hem första gången. Jag bara tog henne i handen och tog med henne ut därifrån. Det var snö ute minns jag.

Vi sågs inte på ett tag efter det. Hon hade ju sitt, och honom, och jag hade mitt.

Men hon verkade så ensam. Så undanskuffad. Den hon har verkar nästan ha glömt bort att hon existerar. Fast så är det ju inte, det förstår ju jag också. Man glömmer inte sådant. Man glömmer inte henne. Men han kanske har mycket att stå i så att hon liksom blir lidande och hamnar vid sidan av en period. Det är så det verkar i alla fall. Och det är vad jag försöker intala mig. Att han visst uppskattar henne och är glad att hon finns, och att han kommer tillbaka till henne sen och att hon får känna att hon faktiskt är uppskattad.

En dag såg jag henne igen. Hon stod där helt själv i ett hörn och jag kunde inte låta bli. Jag kunde bara inte låta bli att gå fram och krama om henne. Det verkade som om hon såg på mig med en helt annan lyster från de stora blå. Hennes mjuka former i mina händer. Hennes ljuva sötma i min mun. Framför spegeln på toaletten, vid diskbänken i köket, i trappan. Av någon konstig anledning har vi nog gjort det i hela huset. Ibland bara sådär i förbifarten och ibland mer välplanerat. Och på den vägen är det.

Ja jag vet, jag är lite konstig som skriver om en sådan här sak i min blogg. Men när jag vaknade i morse kände jag bara att jag var tvungen.

Nu har det gått ett tag, och det har blivit till en vana att jag umgås med henne nästan varje dag. Men nu så ska hennes komma tillbaka. Han kommer till helgen. Redan nu i helgen.

Det var då det slog mig. Jag har inte haft en tanke på min egen situation. På att faktiskt även jag har en annan som står och väntar på mig. Någon som vill bli kramad och omtyckt. Någon som definitivt inte vill bli bortglömd. Men nu har jag gjort samma sak mot honom som han har gjort mot henne. Jag är inte bättre själv! Men det är så svårt när man inte ses varje dag, och jag glömmer så lätt bort honom när det gått ett par dagar. Jag vet att det bara är för mig att se på honom, krama honom och sedan finns han liksom hos mig igen. Varför väljer jag då henne istället? Hur kan jag låta mig själv sätta mig i en sådan situation? Varför kunde jag inte varit nöjd med det jag hade innan hon dök upp i bilden? Vad är det hon har som lockar mig så? Jag hade ju ändå möjligheten att välja henne när vi träffades första gången alla tre för drygt ett halvår sedan, men jag valde ju honom. Varför kan jag då inte vara nöjd med det valet?

Jag borde ju insett mycket tidigare att det skulle bli svårt. Att när det kom till vår kännedom att han skulle komma så måste våra möten upphöra. Hon kan inte dela på sig och vara på två ställen samtidigt, och att slitas mellan oss båda är inget alternativ. Möjligen om jag pratar med honom... Kanske man skulle kunna förklara på något sätt. Hon har ju ändå bott hos mig för jämnan det sista.

Men risken finns ju att han inte vill ha henne längre om jag berättar. Nu är hon ju "begagnad och utsliten" eller hur man ska uttrycka det. Fast jag kan ändå inte se att det vi gjort är fult och äckligt på något sätt. Och är det egentligen så förbjudet? Det beror ju helt på vilka värderingar man är uppfostrad med hur man ställer sig till en sådan här sak.

Vi får se hur jag gör. Visst att jag har haft henne hos mig nu hela tiden. Men det är ju trots allt honom hon hör ihop med. Det vet jag. De har ju bara inte setts på ett tag. Jag kanske inte ska säga något? Låta det vi haft förbli en hemlighet? Städa undan alla spår och låtsas som ingenting. Skulle jag klara av att leva med det? Det skulle kanske ändå vara det enklaste. Då är allt som vanligt när han kommer tillbaka till henne och när min är tillbaka här hos mig. Skulle något märkas?

Säger jag inget nu, då kan jag aldrig berätta. Då måste det för alltid förbli vår hemlighet. Skulle jag verkligen klara av att leva med det? Att aldrig någonsin berätta om oss.

Det lättaste vore ju om han helt enkelt hade skaffat en annan. Det skulle lösa alla problem. Då skulle jag slippa allt detta. Fast det är klart, det finns ju en ganska enkel väg ut. Jag kan ju skaffa en annan till honom när han kommer i helgen. Varför tänkte jag inte på det. Hur enkelt som helst. För varför skulle han skaffa en ny ny om han tror att hon finns här och väntar på honom? Finns ju ingen anledning. Jag får skaffa en ny till honom som står och väntar på honom här när han kommer. Undra vilken typ han skulle föredra?

Blir nog en röd tandborste den här gången. Extra mjuk vet jag att han inte vill ha iaf.