Känslostorm
åhjaa GNÄLLA har vi all rätt o göra.. absolut.
För oss funkade inte att hålla för det blev värre så vi sätter de i deras lekrum och säger kom ut sen när du är lugn igen.. då brukar de vara där liten stund första stunden kastas det grejer m.m. sen kommer de ut igen och ger mig en kram.. och då säger jag det är ok o bli arg och frusterad..vännen och vi kramas lite..
Minns att hon hade sånna utbrott som mindre oxå :)
Linn fick sånna utbrott som treåring. Gjorde samma som dej o det funkar! Fast efter ett tag blev det rätt långdraget att sitta med henne fast i 30 min o mer därtill (Lukas var ju nyfödd!)Hon var ju så pass stor så det gick att prata med henne, tog tag i henne, lyfte henne in på rummet eller ut i hallen och sade bara "Stå här ensam o skrik eller lugna ned dig och följ med in igen" Fortsatte hon skrika så lämnade jag henne ensam helt enkelt. Hon lärde sig på bara ett par tre gånger att det var bäst att tygla humöret och följa med mamma in och få kramas o sitta i knä ist för att stå ute i en hall o gallskrika i sin ensamhet... <3 Men det är svårt med så små som Alice som man inte kan "resonera" med :p
men jag tror att du gjorde rätt som lade ned henne i sängen och bara tittade till henne o klappade om henne eller bara sitta bredvid o prata lugnande. Ibland funkar det inte att hålla fast dem även om det brukar vara det bästa just för att känna närhet o trygghet när känslorna stormar. Hon måste ju lära sig att behärska sig lite... Lukas kan oxå vara tok-grinig o ska ha än det ena än det andra,aldrig nöjd, klättrar, grinar skriker, klänger... Jag brukar be honom sluta men han blir bara arg, då ställer jag helt sonika ned honom på golvet och vänder honom ryggen så får han vara arg bäst han vill :P
Då brukar han snabbt lugna sig och inser att det är trevligare att sitta i mammas knä helt stilla än att stå på golvet o bara skrika :p
Såklart att de FÅR vara arga o ledsna, men alla måste vi ju nångång även förstå att det inte hjälper att gallskrika i högan sky o slänga grejor omkring sig. Att det är bättre att komma till mamma, "berätta" om det hemska o få en kram.
Minns att hon hade sånna utbrott som mindre oxå :)
Linn fick sånna utbrott som treåring. Gjorde samma som dej o det funkar! Fast efter ett tag blev det rätt långdraget att sitta med henne fast i 30 min o mer därtill (Lukas var ju nyfödd!)Hon var ju så pass stor så det gick att prata med henne, tog tag i henne, lyfte henne in på rummet eller ut i hallen och sade bara "Stå här ensam o skrik eller lugna ned dig och följ med in igen" Fortsatte hon skrika så lämnade jag henne ensam helt enkelt. Hon lärde sig på bara ett par tre gånger att det var bäst att tygla humöret och följa med mamma in och få kramas o sitta i knä ist för att stå ute i en hall o gallskrika i sin ensamhet... <3 Men det är svårt med så små som Alice som man inte kan "resonera" med :p
men jag tror att du gjorde rätt som lade ned henne i sängen och bara tittade till henne o klappade om henne eller bara sitta bredvid o prata lugnande. Ibland funkar det inte att hålla fast dem även om det brukar vara det bästa just för att känna närhet o trygghet när känslorna stormar. Hon måste ju lära sig att behärska sig lite... Lukas kan oxå vara tok-grinig o ska ha än det ena än det andra,aldrig nöjd, klättrar, grinar skriker, klänger... Jag brukar be honom sluta men han blir bara arg, då ställer jag helt sonika ned honom på golvet och vänder honom ryggen så får han vara arg bäst han vill :P
Då brukar han snabbt lugna sig och inser att det är trevligare att sitta i mammas knä helt stilla än att stå på golvet o bara skrika :p
Såklart att de FÅR vara arga o ledsna, men alla måste vi ju nångång även förstå att det inte hjälper att gallskrika i högan sky o slänga grejor omkring sig. Att det är bättre att komma till mamma, "berätta" om det hemska o få en kram.
