Vi var som syskon jag och kusin vitamin, men sedan måste man ju bli vuxen och tiden räcker inte längre till. Dock känns det att vi känner varandra djupt därinne ändå när man ses, även om det blir långt mellan gångerna.

Nu är det iaf dags för lilltjejen här hemma att få en lillsyssling. Härligt! Jag måste erkänna att det känns speciellt. Vi har ju som sagt stått varandra väldigt nära i barndomen, och det är en extra glädje som uppfyller mig när jag ser henne stå och stråla där med sin vackra mage. En obeskrivlig känsla i mitt hjärta som jag inte känt tidigare inför någon annans graviditet.

Träffade även goa gudmor som var där och hjälpte till att röja och byta plats på möbler, rum och förråd nu inför att barnbarnet ska komma. Jag är säker på att gudfar sitter i himlen och med sitt lite finurliga leende ser ned på ståhejet runt det förstfödda barnbarnet. Och han ler garanterat sådär som bara han kan le, med en underfinurlig glädje tindrande i ögonen när det är något riktigt kul som ska hända. Morfar är väl den som möjligen kan matcha gudfars minspel bäst. De var ganska lika på en del sätt.

Nu är det mörkt ute. De sista oranga färgerna skymtas ovanför grantopparna här ute hos oss i skogen. Men klockan är snart halvfem. Det märks att vi nu går mot ljusare tider.

Först lite tjäle och snö, sen vips vår. Så skulle det bli nu.