Ja, vi alla trodde nog att jag skulle ha bebis i famnen nu, men varken jag eller läkarna är speciellt positiva till en igångsättning med risk för att inte få med sig min kropp när jag har de diagnoser jag har. Kommer ju bli en riskförlossning som det är. Så TACK och LOV fick jag efter noggranna undersökningar mååånga, lååånga dgara i rad på förlossningen åka hem igen.

Jag var så lättad så jag grät, var inte alls mentalt förberedd på en igångsättning och kunde inte förmå mig att se något bra alls med det. Och när bebis mår bra, likaså jag och ingen infektion tillstött och noggrann koll hålls på detta framöver så får jag helt enkelt åka hem och vänta på naturens gång.

Underbart, då jag benhårt tror på att lyssna på kroppens egna signaler. Den borde veta vad den gör!